Göteborgsposten – 27 december 1867, sida 2

— Tack, ej för ögonblicket, åtminstone, sade hon; jag är svartsjuk om er, min furste, och det är nog att mina väninnor, då vi möta hvarandra, se den frikostighet hvarmed ni öfverhopar mig. Jag skulle önska, tillade hon, att ingen annan qvinna än jag inträdde hit! Att tillbringa mina dagar hos er, det är min lust! Hon tänkte på Portins och hans dotter Christines täta besök. Han tycktes ej förstå det och svarade med sitt lugna smäålcende: — Då ni blir ifrig är ni skönare än Bengalens tigrinna och edra ögon få en eld som fördunklar den svarta diamantens. Frukta icke för någon rival; den som älskar Faustina älskar blott henne och aldrig någon annan än henne. Hon hade knappast varit ute i tvenne timmar, och likväl återförde hon i sitt minne hela demi-mondens chronique scandaleuse. Nazir lät henne prata, utan otålighet väntande på det enda ord som intresserade honom. — Ah! så dum jag är! utropade hon gapskrattande, jag glömde det visendtligaste, nemligen den tokan Charlottes bekymmer. — Hvad går det åt den söta flickan: — Jag låter er icke gissa derpå, ty tillochmed sjelfva orientens mager skulle få fundera förgäfves öfver den saken. Cherlotte är förtviflad emedan hon hade trott sig för Fursten erfara en evig kärlek, och emedan denna evighet börjar lida mot slut. — Må hon då söka sig en tröstare. — Tröstaren är funnen !