Göteborgsposten – 27 december 1867, sida 2

— Ingenting, hvad jag vet. — Hon synes mig tankfull, nästan dyster. — Jag har verkligen ej märkt det ... Ni har verkligen en förundransvärdt skarp blick, min bäste aga! Det kan vara mycket möjligt, ty jag har ej haft tillfälle att tala med henne på mer än en månad. — Det är orätt, bästa vän. Jag gör ej anspråk på att disponera er tid till den grad att ni försummar era bekanta. Denna unga flicka är vacker, hon synes vara ett sällskap som anstår er ... Jag vet att mellan unga qvinnor och unga hjertan älskar man att utbyta små förtroenden. Far på besök till era väninnor, denna isynnerhet, och frukta ej att förorsaka mig förargelse derigenom. — Ni är en beundransvärd man ... och oförklarlig, sade hon i det hon på honom fästade en af sina mest passionerado blickar och i det hon förde upp en af hans händer till sina purpurröda läppar. Nåväl! eftersom ni ej finner det opassando skall jag helsa på Charlotte. — l iniet afseende försäkrar jag er, långt derifrån. Om det roar er så utsträck gerna era visiter till alla era bekanta, den stora Arelia till exempel som ni för ej längesedan presenterade för mig; ni kan ju bjuda dem att besöka vårt anspråkslösa hotell, eftersom man ej kan bedja dem komma på besök till vårt palats i Ispahan, som de sannolikt skullo tycka vara något för långt aflägset. Hon tycktes först med förtjusning vilja begagna sig af ett sådant tillfälle att få visa sig i all sin glans för sina medtäflarinnor inom modets verld. Men efter någon eftertanka ändrade hon mening.