Göteborgsposten – 24 december 1867, sida 1

förtjusande leende sagt: ÅApropos julen, bäste hr Göran, vi ha mottagit tio lottsedlar på en charmant soffkudde (eller något dylikt) tillhörig en fattig familj. För min skull köp en lott! Dessa tre ord: för min skull, med tonvigten lagd på det mellersta ordet, ha för mig varit bestämmande. Jag har bugat mig djupt, och i gynnsammaste fall har en lottsedel intagit samma plats i den tunna plånboken, der den näst sista banksedeln några ögonblick förut hvilade. Det har, uppriktigt sagdt, alls icke varit rådligt att i höst göra visiter hos sina bekanta, om de icke varit gamla ungkarlar. Men det har icke heller varit absolut säkert att sitta hemma om förmiddagarne, ens då det regnar. Det knackar en kulen Oktoberdag. Stig in! Ett medelålders fruntimmer träder in. Jag erinras om att hennes man och jag varit ungdomsvänner. Han har alltid talat så godt om mitt ädla hjerta. Han är för mycket länge sedan död, enkan sitter i små omständigheter. Hon hoppas förkofra sin kassa genom att till julen lotta bort en broderad matta. Men till detta arbete fordras förlag; en lista framtages och derpå får jag anbud att teckna 10 rdr; det sker och de skola beslämdt återbetalas så snart lottsedlarne blifvit sålda. Hon går och min stackars plånbok, som alltid lider at tärsot, är tunnare än ett par ögonblick förut. En dag i slutet af Novomber återkommer samma fru. Nu äro både mattan och lottlistan färdiga. På den senare ha den kungliga familjens samtlige ledamöter redan antecknat sig som lottköpare — deras namn träffas i regeln på alla dylika —; men jag prutar emot. Förgäfves! Ytterligare går en tia sin kos. Den första skall bestämdt återlemnas när alla lottsedlarne blifvit sålda, försäkras ånyo. I går får jag återigen ett besök, det tredje i ordningen, af samma fru. Ni har förmodligen sett i Dagbladet att ert nummer kommit ut? — Kors! Jaså. Jaha! svarar jag förvånad. — Ja, men nu är det så olyckligt för mig — tonvigt lägger frun på sista ordet — att...att...att knappast halfva antalet lotter blifvit sålda; således hemställer jag till ert goda hjerta, om ni ej inser billigheten af att köpa åtminstone femton lot ter, ty annars gör jag en stor förlust. — Affären uppgöres nu så att jag räddar mina 150 rdr, men förlorar mattan. Jag har anledning tro att flera än jag på samma sätt vunnit och förlorat den der mattan. Fintligare är lilla fru X. Hennes man är nära trettio år äldre än lilla frun, han är lite knarrig och ifrar för sparsamhet och husflit. Han skall hafva en julklapp, som vittnar om husfliten. En vacker ryggdyna till gungstolen vore mest passande. Lilla frun trippar upp i den bäst sorterade tapisseriboden på Drottninggatan. Minst tvåhundra påbörjade arbeten tagas fram, granskas och förkastas; men ändtligen upptäckes ett ryggdynsämne, nästan färdigt, det är så charmant och på dess fullbordande behöfver lilla frun icke sätta till nätterna, utan blott de tider som den käre gubben är ute för att reta appetiten. Frun prutar ihärdigt, det är på en gång hennes pligt och ett verkligt behof; men ändtligen blir köpet klart. Var så god och skicka hem räkningen efter jul. — Ska ha den äran! — Men kanske är det bäst (för husflitens skull!) att på räkningen sättes: stramalj 10 rdr, garn och silke 45 rdr. — ÅJa, naturligtvis! svarar frun i boden och plirar med ena ögat. Börsbalen nyårsdagen har på kungens uttryckligt uttalade önskan blifvit inställd. Många göra derpå en besparing, andra förlora derigenom en påräknad inkomst, kanske skola de som hade råd att bevista balen använda kostnaden till något välgörande ändamål, kanske icke. Till de finkänsligas stora förtrytelse gass häromdagen Den sköna Helena för 100:de gången på dramatiska teatern. De voro tillstädes, men endast för att tömma förtrytelsens bägare till botten. Naturligtvis applåderade de icke, men stampade smått gjorde de nog, dock endast för att motarbeta det kylande golfdraget. De fördomsfria betalte i sista stunden ända till 25 rdr för en biljett och den sköna Helenas beundrare knusslade ej på blomsterbuketterna. De öfversinliga konstkännarne hoppas och yrka att den glada drottningen nu skall få hvila i ro. Men när riksdagsgubbarne komma hit, så önska de nog att få se henne till förströelse, och teaterdirektionen skall göra dem till viljes. Ingen har, mig veterligen, klandrat att hr Fr. Hedberg fick Wasa-orden när Guldbrölloppet firades på Ulfåsa. Men jag tror att han skulle känt sig mera glad om äfven hr Jolin fått samma orden. I Fredags gjorde. expeditionschefen Gunnar Wennerberg sitt inträde i Svenska aka