Göteborgsposten – 21 december 1867, sida 1

polisen underverk i snödrifvorna. Vi som också kunna vara vänliga, då vi tillåta vårt bjerta att blanda sig i polisaffärerna, vi begagna så innerligen gerna detta tillfälle att å samhällets vägnar tacka vederbörande för den energi oeh kraft som från deras sida utvecklats under och efter veckans hiskliga enöstormar och som gjort att hrr husegare (genom plenipotentiära ombud förstås!) denna gång sopat så rent och fint utanför sina dörrar att äfven den näpnaste ryska bottin för damer med och utan pelsverk kunnat våga sätta sin klack på trottoaren. Och förtjensten har fått sin belöning. Butikmenniskor, jernvägsmenniskor, polismenniskor, ja, hela menskligheten har fått sin belöning. Klar och blå hvälfver sig; vinterhimlen öfver dem alla, solen strålar nyter och vänlig på fästet, hon hänger deruppe som en kolossal gaslykta, hvari ekläreringen bestås af ett bolag som icke får 25 proc:s utdelning pr aktie, och kastar sitt bländande sken öfver universums stora julbord, på hvilket gamla Sverige i närvarande stund prunkar som en glänsande, kanderad marzipantårta. Visst är det en smula hvasst om öronsnibbarne och fingerspetsarne, men hvar skall det väl vara friskt om icke i Norden? Det är i alla fall riktigt trefligt att kila omkring i butikerna en sådan herrlig vinterdag som i dag. Till och med krönikeskrifvaren känner sig gripen af den allmänna lusten och kastar sig på vinst och förlust in i verldshvimlet. Har ni kanske lust att följa med, mitt herrskap? Hvad nu, min nådigaste, ni rodnar och slår ner ögonen. Ni mumlar något om kölden, om kallt om fötterna. Ab, charmant, ypperligt. Er arm, förtjuserska, och vi bege oss direkte till hr J. A. Johnsons eleganta skomagasin, Drottninggatan N:o 37. Ni känner lätt igen det på den enkla, men smakfulla skylten, äkta pariserarbete, anbragt på sjelfva butiksfönstret. Vi stiga in, Se här, var god och välj sjelf. Ni stannar kanske i valet och qvalet, ty allt hvad ni sor är lika elegant och smakfullt. Hr Johnson är elev af Fjästad, Stockholms förnämste skoartist, denne mäktige man, hos hvilken man får abonnera månader förut, om man vill ha sig ett par nya pjexor, för hvilken man får stå på tå och bedja om förskoning. Han har vidare sjelf utbildat sig i sitt yrke genom resor i utlandet, han har Stockholmskornas (hvarför icke stockholms-skorna?) och parisiskornas (inga ordlekar!) fötter, det vill säga de minsta i verlden, på sina fem fingrar, och ni finner af hans arbeten att det är en man med smak och talang. Det vore alldeles icke underligt om stadens öfriga hir fotbeklädnadsartister hade ett (sko-)horn i sidan till denne unge konkurrent, söm redan intagit den eleganta verlden med storm. Men der se vi ju redan er förtjusande vrist afteckna sig i den kokettaste lilla franska pelskänga och viskynda vidare. Har ni god kassa? Ni småler betydelsefullt och vi våga risken att föra er in ihrr L. Larson Å Ctis glänsande butik vid Södra Hamngatan. Ni förvånas vid åsynen af denna mängd massiva och koustrikt arbetade silfverpjeser, denna mångfald af vackra och moderna fingerringar, dessa eleganta skrifgarnityrer, medaljonger, flaconger och toilettepjeser af guld och silfver, men ni häpnar och finner er portemonnä vara en bra obetydlig persedel, då herrskaren i detta föslott upplåter sina håfvor och framtager de ominösa etuierna, hvarur blixtra emot er briljanterade armband, halsband, broscher, örhängen och garnityrer i kame, malakit, ametist, topas, korall ote., ni häpnar, ty här gäller det tusental och priserna variera mellan 10,000 och 1,000 rår. Denna halskedja i orientalisk smak t. ex., finner ni icke den charmant? Hvad kostar den? Femhundra banko! Åh, icke mer, hvilken bagatell. Ni köper som hastigast en af de nu så moderna blifna prydliga och smakfulla urkedjorna af siliver till det billiga priset at 3 riksdaler riksmynt och lennår med en förstulen suck förstås all denna herrlighet, hvilken icke strålar för er, n. b.förutsatt att vi icke ha den äran att konvojera en liten millionärska. Och nu, hvarthän, hvarthän på solljus vinterbana? Aha, ni kilar med raska steg gatan framåt och gör i förbifarten en liten tittin hos en gammal bekant, hr G. V. Brock, som i Mindre Teaterhusets venstra flygel står redo att kasta en handske, ja, om det gäller, hela paret, och till på köpet af prima qvalitet, åt en hel verld — mot kontant betalning förstås. Si så der ja, nu bär det af in till br Ienr. Ahlberg, ursäkta min nådigaste, men är det verkligen er mening, att på nästa Amarancher-bal förvåna och blända i detta sjögröna siden, hvilket ni vet är så modernt och som vid ljus gör en briljant effekt? Verkligen! Ja, då förstår jag ganska väl, hvarför ni nu styr er kosa till hr Rud. Beneckes butik, ni tror att till denna toilette skulle en spetsmantilj, äkta Valenciennes, passa förträftligt och ni har rätt, lika rätt som att icke tveka i att sätta kronan på verket genom ERA FIER RA EE EE EEE —