Göteborgsposten – 19 december 1867, sida 1

banditen ännu en gång uppmanat sin patron att göra sina vapen i ordning, hvilket denne också fann rådligt att göra. Blairzot, sonen, hoppado först i land och band fast linan, Pommier och den äldre Blairzot följde honom. Ingen rörelse förmärktes vid deras ankomst. — Röfrarne ha aflägsnat sig! utropade hufvudmannen för företaget i det han gaf åt det andra de epitet som han sjelf och hans handtlangare förtjenade. Firmin uppgaf ett rop af förskräckelso och ryggade tillbaka. j — Hvad är det? frågade Pommier i det han spände sina pistoler. — Se dit! se dit! sade banditen i det han sträckte ut handen. Alla tre närmade sig försigtigt; det var en kropp som låg utsträckt på den tilltrampade marken. Blairzot, fadren, lutade sig ned och sade: — Det är den enögde! Alla tre hukade sig ned och försökte upplyfta hufvudet och öfra delen af kroppen, i hvilken man ej kande se minsta tecken till lif. — Jag tror att han fått nog, mumlade Firmin; se på honom pappa. — Helt säkert har han det, bekräftade fadren. Pommier, som framförallt ville ha förklaringar och derföre ingenting ville försumma, ansträngde sig likväl för att uppväcka känsla hos denna orörliga kropp. Han lät doppa sin näsduk i floden och gned med den banditens