Göteborgsposten – 19 december 1867, sida 1

— Ah! jag vet icke ... — Icke jag heller. — Huru! ni veta det ej? — För tusan, herre, vi voro tvungna att rädda oss. Jag skulle ha velat se er der, jag! — Fega uslingar! ... ni ha flytt som riktiga mesar! ... Nå, vi skola ej tala om det nu. Hvar är båten? — Tvåhundra steg härifrån, under ett brohvalf. — Nå i väg då! — Huru! ni vill? ... — Vid Gud! jag vill se hvad som passerar eller hvad som har passerat! Fort till båten, säger jag! — Men jag kan ej röra mig mer, sade Vincent. — Med dig skall jag uppgöra saken senare, ehuru du åtminstone tycks ha stridt. Följen mig, ni andra! — Nå låtom oss gå då, yttrade Blairzot, sonen, men haf era pistoler i ordning, ty om deder afgrundsandarne äro qvar, så får ni akta er hud ... och vår också. Men i sitt blinda raseri lyssnade anstiftaren af den så oförmodadt misslyckade komplotten ej till någonting. Han drog med sig sina handtlangare, snarare än han följde dem, hoppade så hastigt i båten att den var nära att kantra och tog sjelf det ena årparet för att komma fortare. Natten hade blifvit något ljusare, och rodden in i viken företedde mindre svårigheter. Emellertid saktade man för säkerhets skull och på inrådan af Blairzot den äldre rodden i samma mån man närmade sig landningsstället, hvarjemte man uppmärksamt lyssnade. Då intet slags ljud förnams lopp man in i bugten, sedan den gamle