Göteborgsposten – 18 december 1867, sida 2

terssous uppgift om att han skulle innehaft fyra pund sterl. i guld vara en fullkomlig osanning, alldenstund han för Hansson beklagat sig ötver att icke ega penningar, hvarföre H. ädelmodigt erbjudit sig att hjelpa honom så långt det var förenligt med hans eget behof af respenningar från Göteborg till England, dit han ämnade att begifva sig. Pettersson hade ånett huruledes H. räknade sina penningar på jornvägen. Äfven ett par andra sjömän, som varit med på resan, intygade att Pettersson åsett, huruledes Hanzson räknado sina penningar i kupten samt att P. vid afräkningen å LÅsÖ icke erhöll mera än omkring 10 rdr. 22 Målet remitterades till vederbörlig domstol, och Pettersson införpassades till cellfängelset. För några dagar sedan förevar i poliskammaren ransakning med sjömannen C. J Forsselius, tilltalad för att från sjömannen L. J. Larsson ha stulit en summa af 30 rdr, medan denne låg och sof. Larsson berättade att han en afton hemkommit och då lagt sig i hans och Forsselii gemensamma bostad, innan denne hemkommit. Då han sedermera på morgonen vaknade hade Forsselius redan ånyo gätt ut. Larsson märkte genast sin förlust, men misstänkte ej F., ehuru denne genast vid omnämnandet af stölden rsäg besynnerlig u:. F. följde sedermera L. upp i poliskammaren och gjorde anmälan om tilldragelsen. Emellertid hade spanande poliskonstapeln Larsson fattat misstankar om att F. möjligen kunde vara tjufven och fördenskull tagit reda på F., just som denne syntes vilja begifva sig från staden. Han anställde undersökning på F. och anträffade ganska riktigt i dennes ena strumpa Larssons penningar, al hvilka ingenting blifvit förskingradt. Vid förhöret erkände Forsselius, såsom det eyntee ångerfullt, att han begått stölden. Den första tanken derpå hade kommit öfver honom sedan han lagt sig och då han såg L. djupt insomnad. Målet remitterades tillgrådhusrätten och Forsselius införpassades till cellsängelset. I förliden vecka hade man upptagit en innevånare från Haparanda, som gick omkring härstädes och betlade. — Huru har du kunnat komma så långt ned? frågade polismästaren den unge vagabonden, som knappissvar högre än bordet. —LÄÅh, jag har väl kommit ännu längre, svarade den tilltalade, jag har varit ända nere i Halmstad, för att besöka en moster. — Huru gammal är du min lille gosse? sortgatte polismästaren med den intagande vänlighet, som utmärker honom, då han tillåter sitt hjerta att blanda sig i polisaffärerna. — Tjugotre år! svarade den Ålille gossen. — Ljugotro år! utropade polismästaren, lika förvånad som de öfriga vid sessionen närvarande. — Ab, du är väl af lappfamilj då? — Ja visst är jag det! svarade dvergen stolt. Och så blef ban hemsänd till sitt land igen. Om Hallenbergs föregående lif och verksamhet meddelar en korrespondent till ett landsortsblad nedanstående: Han hade före sitt inträde i postverkets tjenst varit länsman i Upsala län, ifrån hvilken befauning han helt snöpligt afflyttades för diverse sussens. Begåfvad med ovanlig energi begaf han sig, ej längre ung, han är född 1828, till Upsala, der han på ganska kort tid absolverade först studentoch sedan kameral-examen. Det är om konom man har den historien, att han, då han hemkom från studentexamen, möttes af sina barn, som med en mun frågade: är pappa kuggad. Denne man, som nu på grund af sin examen, antogs till extraordinarie tjensteman i postverket, blef sedermera trots sina antecedentia, men till följe af diverse outredda naturkrafter, såsom en misslyckad resa till Norrland i och för att taga reda på poströfvare, m. fl storverk, under gamla regimen i postverket utsedd att sköta Sundsvalls postkontor. Detta kontor, bortgass 1847 åt en kapten vid Jemtlands sältjagare, hvilken, gammal och sjuklig, föga lämpade sig för platsen, hvadan 1848 en utmärkt duglig och redbar tjenstoman tillförodnades, som mot hälften af afkastningen skulle draga hela lasset. Allt gick väl till på 1860-talet då ifrågavarande tjensteman utiedsen vid vederbörandes trakasserier begärde befrielse fiån förordnandet, och poststyrelsen ditsände hr Hallenberg, som allt sedan forestätietjensten. Straxt efter hans ditkomst hördes tal om huru olika postkontoret sköttes nu mot förut, huru postmästaren mera skötte de fyra kungarna än kortorot, att han hellre lyssnade till tärningarne i raffellådan, än till posthornet o. 3. v., men poststyrolsen tänkte som Pilatus, hvad jag haver skrifvit, det hafver jag skrisvit-, och allt förblef som förut. Att IIallenberg ej var så ahldeles väl betrodd. derom vittnar äfven, att då en ordinarie kontorsskrifvare-befattning inrättades vid Sundsvalls postkontor, sköttes den länge på förordnande, innan vederbörande vågade gifva Hallenberg densamma och sålunda binda honom vid kontoret; han fick likväl denna tjenst 1865.