Göteborgsposten – 17 december 1867, sida 2

påstod tillochmed, att kejsaren för statsministern tillkännagifvit sin missbelåtenhet i detta hänseende. I telegrammerna från Paris talades det tillochmed om en lugnande note, som italienske gesandten derstädes, Nigra, tillsändt zin rogering, till förekommande af en selaktig tolkning af Rouhers ord. Men vid sammanträdet d. 9 d:s slöt statsministern sitt tal med den bestämda försäkran, att han varit fullkomligt bemyndigad att säga, hvad han sagt, och att säga det i de ordalag, han begagnat-. Etter denna förklaring kan det ej vara tal om någon verklig oenighet mellan kejssren och hans statsminister. Den bestämdhet hvarmed franska regeringen sålunda uppträdt mot Italiens nationala sträfvanden och gjort sig till talman för påfvedömets sordringar om icke i hela deras omfång, likväl i den väsentliga punkten om Roms och Kyrkostatens besittning — har naturligtvis inverkat på de europeiska makternas bållning i konferenslrågan och soranledt dennas fail. Det står nu fram, att den franska politiken i hänsyn till den romerska frågan trädt inom skrankorna för en sak, som ej har det frisinnade Europas sympatier. Den roll, Frankrike sålunda påtagit sig såsom den katolska kyrkans värn och beskydd, har kommit i strid med den af kejsaren så ofta häfdade natioralitetsprincipen. Den sista romerska expeditionen har visserligen förskaffat kejsar Napoleon det mäktiga katolska presterskapets tack i alla länder, men å andra sidan bragt honom i dea svåra ställningen alt nödgas strida för en sak, som ej har tidens anda för sig. Det säges, att kejsarinnan åter utöfvar väsentligt inflytande på kejsaren och här är den hemliga driffjedern för hans politik. Härmed må nu vara huru som helst, men visst är, att kejsar Napoleon nu åter lagt i dagen sitt oförsonliga hat till den republikanska riktning, hvilken den italienska rörelsen under Garibaldi erhållit. I Mexico ville han bekämpa den amerikanska republikanismen. Genom att upprätthålla det murkna verldsliga påfvedömet, vill han bekämpa den moderna tidsandan i Europa, med dess radikala tendenser. För den napoleonska dynaestien är målet satt, om ej en skiftning inträdor. Frankrikes egen säkerhet är hotad, ty dess ställning till Italien tvingar det till att allijomt hålla sig på vakt och skall i grund förstöra dees finanser. Frankrike förblir isoleradt, Preussen och Ryssland hånskratta. Do smärre staterna sucka. Den europeiska jemnvigten är fortfarande hotad. — Med sådana utsigter för handen skall Europa nu bereda sig till den stundande fredsfesten. Folkens sak är lemnad å sido för maktens bibehållande åt en makt, som förmenar sig vara Christi vikarie, dens efterföljare hvilken satte anden så högt och de verläsliga egodelarne så lågt! I lagstiftande kåren har en egendomlig episod egt rum, hvilken väckt stort uppseende. Deputeraden Kerveguen, hvilken är ifrig reaktionär, höll ett tal mot den italienska enheten, hvilken han betecknade såsom Frankrikes största olycka, och förklarade, att 5 af de större oppositionstidningarne i Paris mottagit betydliga penningesummor, för att understödja en främmande makts politik. Redaktören at Opinion Rationale!, Gueroult, protesterade å pressens vägnar häremot, och då Kerveguen sasthöll sitt påstående, gjorde Gueroult en rörelse med handen till en örfil. En hirtg rörelse uppstod. Sedan ha Gueroult och Havin, redaktör för Siecle, förklarat sig vilja ha saken utredd af en kompromiss, för att vederlägga förtalet; Kerseguen har antagit förslaget under uttryck af djup högaktning. Angreppet var lika lumpet som vanligt från den presterliga sidan, der man ej skyr några medel. Och denna sida understödjes af den franska regeringen! Italiens gröna bok är af en ej ringa märklighet och visar den nuvarande franska politikens dubbelspel. Af densamma framgår neml., att Rouher ända till sista ögonblicket varit anhängare af en blandad fransk italiensk intervention i Kyrkostaten. — De italienska gesandternas depescher i London, Berlin och Petersburg upplysa äfven om det emottagande, som Italiens åtgärder rönt hos de olika hofven, hvilka åtgärder syftade derpå, att makterna skulle göra sitt inflytande i Tuilerierna gällande, ull förekommande af en blott fransk intervention. Af lord Stanleys, grefve Bismarcks och furst Gortschakoffs svar inser man fullständigt, att, den som hänvisades att i händelse af en konflikt lita på sina egna krafter, föredrog, att ej till det yttersta fortsätta motståndet mot den franska interventionen. -Libert6 vill veta, att kardinalerna i Rom, på grund af farhågor för påfvens helsosinstnq äro allvarligt sysselsatta med förbeENDE EE INRE IRI —— a a —— —