Göteborgsposten – 17 december 1867, sida 2

—— mera ursinnig i samma mån som de aflägsnade sig från stranden. — Hitåt då! ni andra! .. ropade han i förtvislad ton, nära att förlora återstoden af sina krafter, hitåt! Det återstod ej mer än en famn för honom att tillryggalägga för att uppnå båten; hunden, ursinnig öfver att se sitt byte nära att undkomma, gjorde ett hopp upp på hans nacke och doppade ner honom under vattenytan i det han högg sina hvassa tänder i hans axel. Allt detta passerade, som man erinrar sig, i ett halfmörker som roddarnes ögon knappt kunde genomtränga. På detta korta afstånd såg likväl Blairzot, fadren, sin kamrats fara och räckte mot honom en åra, i hvilken han högg fast med hela den styrka som en dylik kritisk belägenhet förlänarHunden blef ännu ursinnigare och skulle utan tvifvel huggit sina fruktansvärda tänder i Vincents strupe, om ej Firmin kommit emellan och med ett slag af åran öfver det modiga djurets ryggrad i sin ordning sänkt hunden under vattenytan, Marjoux var illa tilltygad, men räddad. De båda Blairzot drogo honom till sig och fiskade upp honom. Sedan de lugnat sina samveten med denna handling afkamratskan och då ej vågade blanda sig i striden sam föregick på ön och hvilken borde vara fruktansvärd att döma af det ljvd deraf som framträngde til dem, lemnade de försigtigtvis dessa farliga farvatten och återvände till grannskapet al Pecg, der sökte en lämplig landstigningsplats,