Göteborgsposten – 16 december 1867, sida 1

existens, HKval dess handlingsfrihet. — GuGroult uttalade sin förväning ötver att Frankrike, som vill i Rom införa Code Civiler, söker att inom sitt eget land skaffa vigt åt de i Syllabus innehällna läror. — Derjå blef dagordningen antagen med 231 röster mot 23. Tidn. Presse säger, att finansministerns berättelse bevisar, att ett lån ej är nödvändigt, om icke otörutsedda händelser intrafla. Förhällandet mellan Ryssland och Preussen har kommit på tal inom det senares deputerade kammare. Depute Oaden Löwe uppträdde neml. och sade: Det vare långt ifrån mig att vilja utöfva någon tryckning på vårt politiska system; men om jag knyter någon bestämd förhorpning till det nordtyska förbundets makt, si är det den, att regeringen må beflita sig om att ej längre vara en drabant för den ryska politiken. Sedan 1815 hafva vi genomgått alla phaser af denna politik; det är slutligen på tiden, att denna politik upphör och att vi på ett sjeliständigt sätt fullfölja våra egna intressen. En sak, på hvilken jag särskilt skulle önska ati fästa regeringens uppmärksamhet, är tillståndet inom ee rycka Öste:sjöprovinserna. Det ar ej sympatier för så ot politiskt parti, som väcka vårt intresse för dessa avinser; lika litet Önska vi att medv bartck sräga öka de många brännande frågor: M. om den preussiska regeringen enligt var ona-ke i talar sina sympatier för de härdt betrangda ptstanterna i Östersjöprovinserna, så gör den ingeni ny, annat, än hvad den ryska regeringen med v da mindre rätt gjort i Orienten, ty den nöd, hvari den grekiskt-katolska befolkningen befinner sig, är icko så 8:0r som den, hvari do lettiska och finska bönderna äro stadda i Kurland och Lifland, der nationalitet och religionsfrihet på det gröfsta kränkas, i trots af deras naturliga rätt och asslutade fördrag. Eftersem denna fråga är af stor vigt, skulle Öetersjöoprorinssrna vara en punkt, der prenssiska regeringen kan kasta sin lott i vigtskålen till förmån för de betryckta. Ett stort rike kan ju icke alltid vara inskränkt till en nationalitet; men ett oasvisligt vilkor är, att hvarje nationalitet aktar den andras 11:tigheter, ett vilkor hvarom afven vi i Tyskland städse måste vara medvetna. Jag beklagar, att de båda danska deputerade i dag icke infunnit sig, för att aflägga ed på den preussiska författningen och att de således förutsätta en osorsonlig motats mellan den tyska och danska nationaliteten; men jag hoppas att, så fort förhållandena blifvit ordnade, den danske borparen skall lefva lika lugnt och säkert under de preussiska lagarna som den tyske: Härtill svarade grefve Bismarck: Jag tror ej, att den ärade tal. gjort 1ogeringen en berättigad förebråels , då han iillvitar benne en osjelfständig (Drabant-) politik, hvilken låter sig föras i släptåg af andra. I Ryssland förebrår man ryska regatingen, att hon gentemot Preussen spelar månens roll, men det är verkligen med lika stor orätt som här, då föreg. talare ville tilldela Preussen denna roll. Emedan den ryska nationaliteten är lika ömtålig som vår, skulle jag önskat, det tal. afhållit sig från att taga sig utaf dem, han betecknar såsom de af Ryssland undertryckta. De han tager i försvar skola nepbeligen tacka honom derför... IIxarje regering är svartsjuk, då det är fråga om d-ss oberoende och sjelssyrelsc, och jag spörjer eder, m. h.: WViljen j uppmana den k. preussiska statsregeringen att iåla ute ländska regeringars inblandning i de åtgärder, som hon vill vidtaga gentemot gina undersäter? Jag tor mig derför afvan handla riktigt, då jag anser det för min phgt att i en vänskapligt sinnad regerings namn nedlägga protest deremot, och jag tror att jag dervid handlar i öfverensstämmelse med den lilla tyska minoritetens imres-en, den Ella tyska minoritet bvilken förhåller sig till de andra siawmarne, rysvar, ester, finnar o. 8, v. såsom ett till tusen. D. 9 d:s afled i Berlin tändnålsgevärets uppfionare, geheimekommissionsrådet Nicolaus v. Dreyse. Från Wien uppgifves, att det österrikiska ministerrådet beslutat, att i Rom föreslå 1 stället för konkordatet ett nytt fördrag på basis af de nya konfessionela lagarne och statens grundlagar. I det förut omnämnda sorgetåget i Dublin d. 8 d:s, till firande af de i Manchester afrättade trenne martyrernas minne, deliogo minst 16,000 personer, deribland 3—4,000 qvinnor. De flesta buro gröna kokarder, skärp eller andra emblemer i de irländska färgerna. Elfva mnsikkårer blåste dödsmarschen ur Saul; Adeste Fideles och andra stycken af religiöst eller nationalt innehåll. Målet för vandringen var kyrkogården Glasnevin; här höll John Martin ett häftigt tal mot Englands brottsliga politik, fördömde de tre feniernas afrättande såsom en handling af britiskt tyranni och mordlust. England har, drifvet af fruktan och hat, förstört Irlands oberoende. Irland fördrager skymf, rof, utarmning och slafveri mer än något annat folk. Men irländska män, förjagade tiån sina hem, ha i Amerika lärt att handtera vapen och äro beslutna att bekriga England. Detta har injagat tyrannerna ny ängslan, och derför begingo de ett juridiskt mord, för att injaga skräck hos sönerna af den gröna ön. — Lugnet förblef, såsom förut nämnts, ostördt. . Senare Post. Det är naturligt, att Frankrike med harm er konserensplanens strandande och att det det längsta söker maskera detta obestridliga diplomatiska nederlag, genom att låisa tro på konferensens möjlighet. I denna väg uttalar sig ock den osficiösa, ej officiela, Moniteur, då le ta blad säger under d. 11 d:s: Den kejerliga regeringen fortfar att anropa makterna om bistånd för lugnets och rättvisans verk, ivilket hon fullföljer i päfvedömets och Itaiens intresse. IIOn önskar, att det ömsesidi