Göteborgsposten – 13 december 1867, sida 2

Från Utlandet. i Inom Frankrikes lagstiftande kår framkommo d. 9 d:s förfrågningar ang. den tyska saken. Garnier Pages förklarade motsägelse råda mellan regeringens sredstörklaringar och hennes handlingar. Sammankomsten i Salzburg förlamade affärerna och upprörde Tyskland. Regeriugen gjorde till sina vedersakare Amerika, Ryssland, Tyskland och Italien genom nationalitetsprincipen, som hon sjelf proklamerade. Frankrike borde söka sin stödjepunkt i Tyskland, icke i Osterrike, det hade bort förekomma den preussisk-italienska alliansen. — Ollivier yttrade, beträffande den fransyska yttre politiken, att denna blott bestode af agitation och förvirring: regeringen hade för många systemer. Bredvid en kejsarens politik funnes en Moustiers och en Rouhers politik, samt en den utländska diplomatiens politik, hvilka omöjligt kunna göra Frankrikes förhållanden till Tyskland klara. Talaren ställde Lavalettes cirkulär, Rouhers tal och Drouyns utlåtelser efter slaget vid Königgrätz emot hvarandra. Etter sordringarne i Rastatt, Pfalz och London åtnöjde man sig med Luxemburg. I afseende på Italien herrska samma motsägelser. Blott de afsatta italienska furstarne äro emot Italiens enbet; Frankrike borde icke understödja en sådan tendens. I afseende på Tyskland framhöll tal., att Preussens förbittring härrörde deraf, att Frankrike nu stode emot detsamma afundsjukt och hotade. — Thiers tillrådde slutligen regeringen att följa Henrik IV:s politik, hvilken understödt de emå staterna i deras kamp mot Österrike, då detta, liksom Preussen nu, försökte göra Tyskland till ett. Tal. förkastade den politik, hvilken sökte frambringa stora statskonglomerater. Härigenom skulle Europa blott komma att innefatta tvenne stater, Tyskland och Ryssland. — Statsministern Rouher erkände den princip, enligt hvilken hvarje regering i första rummet borde sysselsätta sig med sin nations intressen, och förkastade den afundsjuka, till följe af hvilken de utländska tilldragelserna ständigt åtföljas af interventionsafsigter. Regeringen kunde dock ännu mindre tillåta, att den toges i släptåg af tilldragelser, hvilka man säger sig framkalla i nationalitetsprincipens intresse. Domstolsförhandlingarne angående de hemliga sällskaperna skulle komma att ega rum som i dag. Seineprefekten IIaussmann har blifvit utvald till fri medlem af franska akademien efter Fould. Från Italien berättas, att under sessionen i deputeradekammaren d. 9 d:s tillrådde Lanza lugn och endrägt i den inre reorganigationen. Rom måste förr eller senare bli Italiens hufvudstad. — Sella föreslog att före diskussionen af interpellationerna uttala dagordningen genom bekräftelse af nationalprogrammet Rom. Italiens hulvudstad. — Menabrea understödde interpellationernas företräde och ansåg Bellas förslag för resultatlöst, emedan landet förr än kammaren önskat Rom till hufvudstad; härtill kom att förslaget innehölle en tvetydighet. Man hade att rådföra sig om de medel, med hvilka man ville gå till Rom, om man ville göra det med våld eller med moraliska medel. I enlighet härmed förkastade kammaren Sellas förslag med 201 röster mot 176. Derefter tadlade Micelli ministeren för dess förtroende till den fransyska alliansen. Frankrikes senaste aktstycken och sörklaringar förtaga a la illusioner och förkunna dess beslut att motsätta sig Italiens enhet. De fallna antibessoldaternas anteckningsböcker bevisa att Frankrike brutit mot konventionen. Legionen består af franska soldater, hvilka äro förklädda som påfliga. — Laporta tadlade ministeren för dess förhållande mot Frankrike. Från Florens skrifves i afseende på franska och italienska regeringarnes törhällanden sinsemellan, att desamma äter synas ha kommit på någorlunda god fot. De franska truppernas återkallande beror på om ministeren kan visa sig stark nog lör alt motstå parlamentsoppositionen och detta tills all fara för