Göteborgsposten – 12 december 1867, sida 1

Den timma som af Saint-Valiez valts för utförandet af deras dåd mot grefve de Larsigny var just en sådan. Himlen var mörk, utan månsken, blott stjernorna tindrade med ett matt sken, tillräckligt svagt för att äfven på kort afstånd dölja banditernas passage, tillräckligt starkt för att tillåta dem styra rätta vägen in i sundet och urskilja konturerna af de båda pilträden som dolde den lilla bugten. Då de nalkades denna lilla hamn i miniatur, lade Perizel upp den ena af sina åror och i det han lät Firmin ro ensam ställde han sig med den andra i fören för att leda manövern och parera undan då båten skulle lägga i land. Efter fem eller sex årtag ropade han stopp. Firmin backade ögonblickligen med årorna, så att båten stod orörlig. — Hvad vill det säga? frågade den enögde, som ej hade någor snabb fattningsgåfvra men som gjorde anspråk på att få reda på allt och ville att allt skulle gå brådstörtande tillväga. — Tyst! befallde Perizel med låg röst. Såsom en erfaren man, dender fått plikta tillräckligt för att lära känna värdet af försigtighet, lyssnade han med största uppmärksamhet åt det håll der landstigningsplatsen var belägen. — Hvad f-n är du rädd för? frågade ånyo Rosenknoppen med sitt råa skratt. — Försigtigheten är säkerhetens moder, svarade Blairzot den äldre, trogen sin Nestorsroll och anande att Pe