Göteborgsposten – 12 december 1867, sida 1

värdt. För någon tid sedan antogs till uppförande på dramatiska teatern en liten enaktskomedi Min ros i skogenk. De stränge konstkännarne höjde på axlarne när de sågo denna pjes annonserad första gåagen, och sade: Nä, återigen en tysk pjes på vår scen. Da äro inga vänner af den nyare tyska dramatiken och togo derföre så lagom välvilligt emot Roderick Benedixs -Slägtingar, men publiken visade sig så mycket välvilligare, och det är dock hufvudsakon. Men i Min ros i skogen skulle nu m:ll Lindqvist uppträda. Hvarken publiken eller de fruktansvärda konstkännarne hade någonsin hört omtalas m:ll Lindqvist. Nä ja, en liten debutant har fått bufvudrollen, säledes en obetydlig pjes, vald till lärospån för en nybörjarinna. Vi skola väl ändå gå dit för kuriositetens skull, men lemna alla anspråk hemma för säkerhetens skull, sade konstkännarne. Under pjesens fortgång blefvo till och med dessa herrar uppvärmda, handlingen var visserligen enkel, men kompositionen god och varm, och den lilla rosen i skogen, mill Lindqvist, intog äfven konstkännarne, de djupa vecken på derat respektive pannor utjemnades, en af dem till och med applåderade henne högstegenhändigt. Hennes spe vittnade om friskhet, känsla, nyansering och säkerhet hennes figur och uttal äro behagliga. Hon inropadet tre gånger, och det skall alls icke väcka min förun. dran, om jag en af dagarne får läsa i någon tidning vi hafva länge varit öfvertygade om att hos denns debutant finnas stora konstnärsanlag, och det gläde oss att vårt förutseende nu blifvit bekräftadt, elle något dylikt. Verkliga förhållandet är emellertid at m:ll Lindqvist först nu kan fröjda sig öfver det of vanantydda förutseendet. Hon har hittills varit okäne utom, och föga bemärkt vid teatern. Hon har vari anställd som elev vid baletten och suckat under h Martins tyranni, han som icke erkänner tillvaron a något annat geni, än det som utvecklar sig i de ne dre extremiteterna. Han kunde på intet vis fördrags att hon visade håg för talscenen, att hon ville öfver gifva den hoppfulla banan, och en ruptur uppkom som hade till följd, att den unga eleven modigt, met ödmjukt, anförtrodde direktionen sin brinnande håj för talscenen. Hennes prof aflopp väl, hon fick snar uppträda på scenen såsom det friska och okonstlad naturbarnet i Min ros i skogen. Hon är på go väg att blifva publikens älskling och Åen liten skatt för den kungliga teatern, måhända stor skatt me tiden. Jag bör tillågga, att hon äfven med välvilj och vänskap mottagits af artisterna med stadgad konstnärsrykto. Det är en intressant löreteelse nt! äfven hr Elmlund började som elev vid balettan oc äfven hade många hinder att bekämpa a! dess diri gent innan han fick uppträda på talscenen.