Göteborgsposten – 10 december 1867, sida 2

Ministern försvarade Italiens rätt att intervenera i Kyrkostaten, efter det Frankrike intervenerat. Det var ej regeringens rättighet, utan hennes skyldighet att häkta Garibaldi, som kränkte lagarne. Regeringens beslut att draga sina trupper tillbaka ur Kyrkostaten, så fort faran var försvunnen, förhindrade ankomsten af ytterligare franska trupper och påskyndade hemvändandet at en del af desamma. Nu, då de senaste händelserna rättfärdiga de åtgärder, som vidtagits till upprorets undertryckande, kan regeringen uttärda amnesti för dem, som komprometterat sig vid upproret. I hänsyn till den romerska frågan återstår intet annat val, än inledandet af den diplomatiska verksamheten. Tillvaron af en isolerad stat midt i Italien företer stora svårigheter, emedan den tria förbindelsen mellan de italienska provinserna derigenom förhindras. Om Frankrike skulle ha en främmande regering i Paris, huru skulle det då kunna letva? Den romereka frågan kan ej lösas med våld, utan endast genom afgikvande af tillräckliga garantier för, att påfven förblitver aktad i Rom och finner sitt mäktigaste stöd i Italien icke utanför detsamma. Förslag till betäckande at den löpande skulden för 1868 skola framläggas. Menabrea lotvade iakttaga de största möjliga besparingar, såframt sådant kunde ske utan skada för armåorganisationen, och vädjade slutligen till monarkiens vänner att bidraga till skingring af de hotande farorna. Förfrågningar angående den yttre och inre politiken väntades såsom i går. Bredvid Menabreas tal må ställas följande stycke, hvarmed franske statsministern afslöt sitt tal inom lagstiftande kåren: Om vi än kraftigt fordra aktning för Septemberkonventionen, vilja vi likväl samtidigt akta och befästa den italienska enheten. Vi önska, att Italien och påfvedömet må bestå bredvid hvarandra, och vi vilja ej, att ett genom vår seger sullbordadt verk skall stympas. Frankrike vill hvarken påfvedömets kullstörtande eller den italienska enhetens tillintetgörelse. Låtom oss söka öfvertyga Italien, att iden att ha Rom till hufvudstad är ofruktbar och konstlad, att Rom skall vara en för Italien ödesdigor besittning. Italien bör först och främst konstituera sig; det behöfver ej frukta den gubbe, som beder i S:t Peterskyrkan. Rouhers tal är ej så motsatt Menabreas, som det först tycktes. Han antyder särskilt, att Italien ej behöfver frukta gubben i Rom (d. ä. Pius IX); men efter Pii bortgång kan ju en yngre påfvo komma, som det har skäl att frukta ... och då? Vi äro nästan hugade att tro på, att man söker genomföra följande i Florenstidningen VlItalie angifna lösning, hvilken bladet säger skola framläggas till antagande vid konferensen, om en sådan kommer till stånd: 1. Italien öfvertager en garanti för påfvedömets verldsliga makt, så länge Pius IX lefver. — 2. De franska trupperna dragas bort, och Antibeslegionen upplöses. — 3. De romerska staterna berättas at en italiensk division, som aktar påtvens verldsliga myndighet, — 4. Den diplomatiska förbindelsen mellan Rom och Florens återupprättas. — 5. Vid den nuvarande pålvens död skola de kommunala myndigheterna förelägga befolkningen den frågan, om hon vill ha pålvens verldsliga myndighet bivehållen, och det blir folket som afgör, om det skall införlitvas i Italien eller icke. — 6. I händelse omröstningen skulle uttalla nekande, skall den verldsliga påfvemakten omorganiseras, så att den kan ha en framtid. Ett par klerikalt sinnade parisertidningar säga, enligt vårt ena gårdagstelegram, att i Italien organiseras till ett nytt angrepp på Rom. — Detta kan anses för alldeles grundlöst. I Englands öfverhus har Russell uttalat den åsigten, att England borde afhålla sig från konferensen, om grundvalen för densamma skulle blifva en garanti af de fremmande makterna för den verldsliga påfvemaktens bevarande. g Enligt en skrifvelse från Rom, pågår f. n uti det hemliga tryckeriet i Quirinalet tryckningen af ett mycket vigtigt aktstycke, FIm att memarandum från den heliga stolen