Göteborgsposten – 10 december 1867, sida 2

derna, der man så girigt hushållar med platserna, der den minsta gömma finner en hyresgäst, som man känner till sådana eländets och fattigdomens tillhåll. Detta ruckle, som hade sin plats mellan vindskuporna och taket, erhöll dager genom en liten glugg; hvad luften beträffar så inströmmade den från alla håll; en halmkärfve, som tjenade till läger, några gamla mattrasor, några bitar af bordskärl utgjorde husgerådet; det fanns ej ett enda föremål som kunde säljas för några sous. Man kom upp dit på ett slags trappa, fästad medelst en krok i väggen och hyrd för fyra franes i månaden, betalbara med tjugo sous i veckan. Grannarne, af samma kategori som den stackars qvinnan, hade tillfälle att anmärka det hon icke visade sig i vanlig tid; de stötte upp dörren, som ej hade någon lås, och funno henne utsträckt på sitt läger, utan feber, utan smärta, men utmattad. De aflöste hvarandra för att med det medlidande man finner i dessa olyckliga klasser gifva henne det ringa bistånd som stod i deras makt, litet vin och buljong, köpt i närheten. Man tänkte ej på något sjukhus, ty tiggerskan visade intet tecken af hvad man kallar en sjukdom. Så fort herr de Larsigny erhöll kunskap härom och sedan man bekraftat att denna olyckliga kallado sig madame Dubois, hvilket som man torde erinra sig var det namn som antagits af Desirå Poucet under hennes efterspaningar på chaussbe du Maine, skyndade han alt begifva sig till stället. Grefven förde med sig Adele och Isabella. Vid de