Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 1

drades nödvändigt att hålla örat tätt intill väggen för att förnimma detta egendomliga ljud, som tycktes allägset i samma mån som stenarne i muren voro tjocka, men hvilket tydligen var helt nära. Vid hvarje slag uppkom det en vibration, lik den första som jag kände. Ni kan sjelf döma om jag hade lust att erfara mer! Men medlet? — Och ni stod qvar der? yttrade baronen i en ton mera bittert harmsen än spefull. — Icke alldeles, och dock hade det varit bättre att jag gjort det. Alltjemt uppeggad af era djefvulska råd, brinnande af nyfikenhet just tillfölje af det råd Nazir gikvit mig att ej intränga i detta hemliga rum, villo jag se allt. — Ahl! nå hvad såg ni? — Ja, hvad såg jag, upprepade hon skakande på hufvudet; jag upplyfte förhänget framför dörren till rummet och i tanka att Mirza, med hvilken jag hela aftonen lekt och som jag fullproppat med läckerheter, vore vunnen på min sida öppnade jag först den glugg som ir anbragt på dörren. Men ögonblickligen framrusade den förskräcklige väktaren, vig som en katt, i ett enda hopp, visade mig sitt fruktansvärda hufvud, sitt vidöppna gap och fästado på mig sina ögon hvilka lyste som glödande kol i mörkret; ty ni kan väl förstå att jag undvikit att medtaga ljus och att allt var mörkt omkring mig. Det var förskräckligt; och för att öka min fasa vid denna anblick, så ytterst hotfull, frampressade det rysliga djuret ur sitt allra innersta ett af dessa rytanden, hvarom jag hört talas och som komma aut att darra i ödemarken. Oh! hväsandet af Ed