Göteborgsposten – 7 december 1867, sida 1

m A AAAA — kas början sökt att gå en medelväg mellan de olika önskningarne vis-å-vis spektaklernas början å Mindre Teatern och tramflyttat tiden i för denna till kl. 1 qv. till 8 e. m., en anordi ning hvarigenom åtminstone en del af de ötverklagade olägenheterna torde kunna anses undanröjd, oaktadt många ännu hellre skulle ha sett om han funnit det med sin fördel öfi verensstämmande att taga steget fullt ut. i Nämnde teaters repertoar har under veckan riktats med tvenne nya stycken, hvilka med allt skäl kunna rekommenderas i den teaterbesökande allmänhetens benägna åtanka. Den första Guldkorset är ett äldre stycke, hvilket dock eger tillräckligt god intriganläggning och genomförd karaktorsteckning för att med nöje kunna ses äfven i våra dagar. Fru Boström, denna älskliga skådespelerska som i hvarje ny roll hon utför visar sig gå framåt, eröfrar som den lättrörda, uppoffrande och högsinnade Charlotte, publiken med storm. Hr Hellander har i detta stycke för en gång fått lemna de vanliga fadda teaterälskarnes genomtråkiga gebiet, för att framställa en verklig och till på köpet intressant karakter. Om vi bortse från den stelhet hvilken äfven i denna roll vidlåder honom och den vi ännu vilja anse härröra från ovana vid scenen, kunna vi icke annat än med nöje erkänna att hr H:s utförande af rollen är egnadt att ingifva goda förhoppningar för framtiden. En smula mera lit och ledighet i aktionen, något mindre högtidlighet i deklamationen och den bild är i det närmaste färdig som maa så gerna vill göra sig af den unge, ädle och ridderlige krigaren, hvilken för blicken från ett par sköna ögon sjelfmant kastar sig in i ett blodigt krigs alla faror och äfventyr, ty hvad utseende och organ beträffar är hr H. af naturen särdeles lyckligt utrustad. Derjemte skulle vi vilja uppmana hr II. att lägga något större vigt vid det stumma spelet, utan hvars rätta och behöriga iakttagande skådespelaren på scenen icke blir annat än en talande marionett, till hvars alla rörelser trådarne ligga i sufflörens hand. Hr Ullberg ger oss som Pitois intet nytt, det är samma, vi hade så när sagt Ullbergska typ som i så många andra roller, men då denna typ alldeles icke är trämmande för denna roll och till på köpet är så lustig att man skrattar deråt af hjertans grund, så finner man den ganska gerna äfven här pussa i stycke. Äfven mill Statlander samt hrr Tivander och Blomqvist fylla väl sin plats. Måhända förefaller dock älskarinnans kärlek och ångest vid hennes fästmans tilltänkta uttågande i kriget mindre liflig än den varmhjertade systerns, isynnerhet då denna roll utföres med sådan natursanning som nu är fallet. Styckets utförande är dock i sin helhet så förtjenstfullt att intrycket deraf är uteslutande godt och tillfredsställande. Det andra stycket En liten Sångfågel är ett alster af nyaste tidens dramatik. I motsats till en del andra produkter af denna är intrigen i detta lilla täcka stycke icke anlagd i den lätta genren. En ung blomsterhandlerska, hvilken, uppfylld af de herrliga känslor som en frisk och oförderfvad ungdom alltid ingifva, hela dagen om sjunger som en liten lärka, råkar att med sin glada sång störa sömnen för en spleensjuk, stenrik engelsk lord, som bor i våningen öfver hennes lilla butik. Lordens originella, men misslyckade försök att bringa den lilla sångfågeln till tystnad, kärleksgnabb och missförstånd mellan den muntra blomsterhandlerskan och en ung man, hvilken älskar henne, och slutligen en lycklig upplösning, se der hela intrigen. Lorden får sofva och de båda älskande få gifta sig, det är alltsammans, men af detta enkla stoff har författaren åstadkommit ett stycke, med flera både pikanta och verkligt komiska pointer, till hvilket hr Ilauptner komponerat ganska nätt om än icke särdeles originell musik. M:II Löfgren och hr Brohman utföra sina partier tillfredsställande och hrr Casper och Tirander äro ett par genomroliga typer af en engelsman och hans betjent sådana de understundom uppenbara sig på kontinenten. Om den senare kanske är något för karrikerad, så är d-remot den förre den trygge, stele och framfor allt at tron på guldets allsmäktiga välde genomträngde briten personisierad. Styckets sceniska uppsättning är ytterst vårdad och länder hr C. Svensson, hviltken deraf lärer ha största förtjensten, till all heder. Det är sålunda all anledning förmoda att detta lilla stycke blir ett af vär publiks avoritstycken. För den, hvilken teaterns egen foyer äf ett eller annat skäl icke faller i omaken, a rbjuder sig nu på nära håll en elegant och reflig tillflyktsort under mellanakterna, hvila, i förbigående sagdt, ofta äro mer än tillörligt långa. Vi mena det nyinredda kafået IItel Göta Källare, hvilket i prydlighet och ti tmfort öfverträffar alla stadens andra kafeer. ri skada blott att ventilationen der, liksom öfB —