Göteborgsposten – 7 december 1867, sida 1

gemensamt söka skydda hvarandra mot de sientliga makterna i naturen; småbåtar och pråmar dansade som nötskal på vågen, sleto sig lösa från alla jordiska band och sjönko slutligen utmattade till hvila i det dunkla djupet. Allt större och större bler orkanens kraft; snart började verklig snö att hvirfla i luften och innan kort låg hela naturen liksom höljd i en enda ofantlig svepning. Då orkanen nått sin höjd voro vssa platser i vår goda stad hardt när omöjliga att passera. Så var förhållandet i den nästan alltid krångliga passagen mellan Göta Källare och Mindre Teatern, å Norra Hamngatan vid hörnena af Gustaf Adolfsoch Jernvägstorgen samt å Södra Hamngatan vid hörnet af Landshöfdingeresidenset, många andra platser att förtiga. Hrr Kindmark, Rothenborg, Angresius et konsorter kastade belåtna blickar ut i den stormiga qvällen, glada i sitt sinn ötver mensklighetens oförmåga att vara karl för sin hatt. Deras förhoppningar torde dock ha kommit på skam, ty få voro väl de som icke den aftonen läto telbeylindern beskedligt stå hemma och i stället gåfvo sig ut i stormars ras i sällskap med en liten yr-hätta. Men derute på det stormande hafvet, der sjöngo vind och våg den hemska gratsången för mången olycklig seglare, der sträckte Ägirs falska döttrar sina hvita armar upp ur den fräsande böljan och drogo månget lefnadsfriskt menniskobarn, hvars hjerta ännu med makt var fästadt vid lifvet, ner i deras faders hemlighetsfulla salar. På nakna och obebodda skär irrade stac ars skeppsbrutna omkring, fåfängt sökande ett skydd mot stormens och köldens fasor, hvilka kommo blodet att gradvis stelna i deras ådror. Mörk var himlen, ingen vänlig stjerna tindrade från höjden, men i deras hjertan brann ren och strålande hoppets klara stjerna, de förtröstade på den allsmäktiges hjelp och han sände den. Men ack, huru mången har icke efter denna sasans natt återvändt till lifvet, för hela sin återstående lifstid beröfvad bruket af sina lemmar, med händer och fötter, armar eller ben förfrusna, odugliga till annat än att falla offer för amputerknifven. Huru mången har icke på några minuter förlorat allt hvad han under åratal förvärfvat af jordiska egodelar och i hast funnit sig nästan lika redlös som då han jförst inträdde i verlden. Men samma hoppets stjerna, som der borta på det ensliga skäret spred ljus i hans själ, då förtviflans mörker hotade att omtöckna den, samma milda stjerna lyse honom fortfarande under stormarne på lifvets haf! Och hon skall det om de lotsar han kallar till sin hjelp genom bränningarne blifva tron och kärleken! Göteborgs Arbetareförening har under veckan visat ett nytt prof på det lifliga intresse, det energiska sträfvande framåt, som det i andra afseenden redan haft tillfälle att lägga i dagen. Vi mena de spektakler, som sistl. Lördag och Söndag gåfvos å Bloms stora sal till förmån för föreningens byggnadsfond. Vi erkänna uppriktigt att vi på det angenämaste öfverraskades af de resultater, hvartill det lilla teatersällskapet kommit på så kort tid, som nu varit af nödvändigheten betingad. Vi tästa oss härvid i främsta rummet vid den ledighet och osökthet, hvarmed dialogen i allmänhef reciterades, hvilket till fullo bevisade, alt de unga debutanterna på tiljan allvarligt bemödade sig om att säga sina saker naturligt, något som så många Åartister ex prosesso göra sitt bästa för att icke göra. Har man endast denna dramatiska grundregel en gång väl för ögonen, så gilver snart öfningen natur äfven åt rörelser och åtbörder, väl förutsalt att anlagen icke slumra alltför djupt eller också alls icke förefinnas. IIvad nu beträslar dessa föreningens första spektakler, så visade det sig, som sagdt, att föreningen äfven i detta hänseende inom sig eger kratter, hvilka kunna anses ganska aktningsvärda. Flera af de uppträdande lyckades på ett öt. verraskande sätt att gifva relief åt sina roller och detta (kanske ännu mera ötfverraskande!) slera fall, utan att det burleska i rollen förde len spelande till den osmakliga öfverdriftens sräns, så att spelet tvärtom hade den lugna, vodmodiga prägel, hvilken framkallar det jertligaste skrattet. Detta var isynnerhet allet i IIodells bit ur solklifvetUnder Afonsångon, hvari flera roller återgåfvos med n sans och karakteristik i uppsattningen som oro förvånande. Truppens direktör, hr Carleon, kan derföre med allt skäl sägas ha heder f sitt sällskap, hvaribland han sjelf icke är en minst framstående. Redan i afton och i worgon gifvas efter nytt program åter repreentationer, hvartill äfven personer utom förningen kunna lösa biljetter. En dubbelqvartett af föreningens sångkör träder vid spektaklerna och utför med god mmanhållning, lif och friskhet åtskilliga vaca sångnummer. Lägger man härtill att mel naktsnummerna utföras af en orkester, hvars edlemmar samtliga tillhöra Arbetareföreninn, så finner man att vårt ofvan anförda omme om denna nya sida af töreningens verkD. — — ——— — Å — 0 — 5202 o 0o: