Göteborgsposten – 5 december 1867, sida 2

Från Utlandet. Frankrikes utrikesminister, marquis de Moustier, har i Lördags uttalat sig inom senaten angående den romerska frågan. Han företräddes af erkebiskopen af Paris, hvilken talade för upprätthållandet af påfvens nuvararande verldsliga makt, hvarefter utrikesministern tog till ordet. Han uppläste depescher af Oktober och December 1865, för att ur desamma leda i bevis, huru Frankrike alltjemt bemödat sig om att försona de ifrågavarande intressena samt upprätthålla påfvens verldsliga makt. Roms nuvarande ockupation är endast tillfällig. Regeringen har för Italien karaktiserat ockupationens varaktighet med orden, att densamma endast för säkerhets skull blifvit anordnad, ett yttrande som visserligen icke låter definiera sig, men likväl är fullkomligt begripligt. Bredvid påfvens intresse är det fråga om Italiens enhet, mot hvilken franska regeringen är gynsamt stämd. Men regeringen hvarken tror, att den italienska enheten står på vippen att bliupplöst, eller att Rom är nödvändigt för Italiens enhet. Moustier uttalade sig vidare derför, alt Italien måtte lösgöra sig från sina revolutionära elementer, hvilka visserligen bidragit till att grunda enheten, men icke äro i stånd att ytterligare stärka den. Påfven skall kunna gå hand i hand med Italien, men icke med en Mazzinis, Garibaldis eller Ratazzis Italien, utan med ett nytt Italien. Då skall misstroendet mellan Italien och Rom fösvinna. Frankrike vill icke påtvinga Italien sitt förtroende; förtroende är likväl eftergifligt. Man måste derför utfinna nya garantier för den påfliga stolen och hålla Italien tillbaka på den utsväfvande väg, å hvilken det inlåtit sig. Urankrikes råd hafoa numera ej samma inslytande på Italien, som de andra maktsrnas, fastän vi dock gjort detta land stora tjenster. Moustier fortfor: Af denna anledning har beslutet om inkallandot af en europeisk konforens framgått. Päfven, tillade han, har antagit konferensinbjudningen, det han förklarat sig skola sända en fullmäktig till densamma, för alt göra alla hans rättigheter gällande. Mer kunde han ej yttra häröfver. Underhandlingarne ha inledts och regeringen hoppas ett snart resultat af densamma. Slutligen omnämnde ministern äfven en depesch, hvilken han d. 27 Nov. tillsändt den italienska regeringen och hvari han klart och tydligt uttalat, huru Frankrike formulerar den sväfvande frågan. I depeschen hänvisas derpå, att Frankrike redan återkallat en af romerska expeditionskårens båda divisioner och koncentrerar den andra vid Civita Vecchia. Men innan trupperna kunde helt och hållet återkallas, vore det nödvändigt, att den heliga stolens säkerhet fullständigt återupprättades. Alldenstund konferensens sammanträdande är ett väsentligt element för påfvens säkerhet, är Italien företrädesvis intresseradt af konferensens snara öppnande. Ministern slöt sitt föredrag med den till senaten ställda uppmaning, att man skulle öfvergå till dagordningen, för att uttala sitt obetingade förtroende till kejsaren. — Dagordningen blef äfven antagen. Af detta ministerns yttrande framgår väsentligen följande: att förhållandet mellan Frankrike och Italien ej är alldeles godt; att påfven antagit konferensinbjudningen och att de franska expeditionstrupperna ännu icke blifvit eller blifva alldeles återkallade. Någonting faktiskt föreligger icke rörande konferensen. Man antager dock, att frågan utvecklar sig på samma sätt som den luxemburgska, d. v. s. att de egentliga underhandlingarne föras mellan de olika kabinetten sinsemellan, så att konferensen, om och när den träder samman, endast behötver gifva en bestämd form åt besluten. I alla berättelser från Rom talas om den påfliga armbens förestående omorganisation och förökning. Man tänker, heter det i en skrifvelse, upprätta en kosmopolitisk bär om 25,000 man, hvilken skall värfvas i alla katolska länder. Zouavernas kår, hvilken genom sin tapperhet under de sista striderna gjort sig så berömd, skall ökas till 10,000 man. I de romerska provinserna antager utvandringen en storartad måttstock. Endast från Velletri ha 600 personer utvandrat. Regeringen tillgriper mycket stränga åtgärder mot dem, som under sista fälttåget komprometterat sig. Många offentliga embetsmän ha blifvit afsatta. rv, 1s UiUiU. oo 4