Göteborgsposten – 5 december 1867, sida 1

svept i mörker. Hvilken hänförande syn och huru mycket mera hänförande lofvar den icke att bli! Samme korrespondent meddelar i ett senare bref af d. 21 Nov. följande: — Sedan jag i går skref, har utbrottet gjort så stora framsteg, att jag ej kan underlåta sända ett ytterligare meddelande derom. Denna tilldragelse synes för ögonblicket tillochmed hafva dämpat den politiska rorelsen. Alla tala om berget och tusenden spekulera öfver, hvilket inflytande det skall utöfva på tilloppet af främlingar. Under de sista två dagarne har berget varit insvept i tjocka skyar, att man på afstånd blott då och då kunnat se den täta massan belyst af ett glänsande rödt skimmer; men i går har en skarp nordostlig vind frigjort dess topp och visat oss ett utomordentligt praktfullt skådespel. Trots storm och regn ha många sällskaper under de sista daSarne bestigit berget, hvilka liksom St. Hans ormar slingrade sig uppåt dess sidor. Några al mina vänner, som voro med i går, ha gifvit mig några meddelanden om bergets nuvarande tillsånd. Under deras uppstigande föll regnet i strömmar, men sedan de kommit upp till den stora käglan, funno de sig väl lönade för allt det besvär de utstätt. Sjelfva kratern kunde de ej nå, men de satte sig inärheten och togo omgifningarne i skärskådande. Vesuvius darrade af rörelsen i dess inre; man tyckte sig ha en gigantisk ugn framför sig och från denna utgingo liksom salvor af gevärseld, under det att på en höjd af öfver 1,000 fot utkastades lava, stenar och aska. Stora stenar, som nästan kunde kallas klippor, rullade under tiden ner till det ställe, der mina vänner sutto, hvaremot de mindre fördes af vinden i alla riktningar. Åt Ottajano till utgjöt sig en ström af lava på en bredd af 40 å 50 fot, en höjd af 10 å 12 fot, och det buller, som den genom sin rörelse framkallade, liknade det som förorsakas, då småstenarne vid strandbrädden kastas omkring under en storm. Utom denna synes flera mindre strömmar, så att berget på ena sidan tyckes stå i full låga. Som jag vid början af veckan väntade, kommer lavan ner mot Eremitaget. Vi kunna se dess röda bugter från Neapel, under det naturens artilleri dundrar och hvarje salva åtföljes af ett utbrott, som det är omöjligt att beskrifva. Tjock rök skjuter i stora massor rakt upp i luften, sänker sig derpå något och försvinner efter hand tramemot Capri. Under de sista tjugofyra timmarne har vädret från stark hetta öfvergått till en bitande köld.