Göteborgsposten – 4 december 1867, sida 1

— och hvarför är jag mindre gynnad, yttrade österlänningen artigt, och hvarför medför ni ej hit liksom till dem, denna blomma i behag och skönhet? — Ers excellens, stammade juveleraren, som låtsade vara förvirrad, jag skulle ej kunna tillåta mig en dylik indiskretion! Och dessutom vet jag ej om ert lands sedvanor tillåta ... — Lugna er, min herre, våra vanor äro icke barbariska, tvärtom! om orienten är blommornas fädernesland, så ir den äfven skönhetens, och det är hos oss som verlden börjat uppskatta qvinnorna och skänka dem en aktning, som barbarerna nekat dem. Edra ambassadörers gemåler skynda alltid att besöka våra palatser och våra harem, och om detta utgör ett nöje för dem är det äfven ett nöje och en heder för oss. Hr juvelerare, jag har här icke något harem, och i mitt palats i Ispahan har jag blott ett ringa antal slafvar, då jag ännu icke beslutat mig för att välja en hustru efter mitt eget hjerta och enligt profetens lag. Det skall således icke blifva mina qvinnor som här emottaga mademoiselle ... — Christine! — Ah, ja, Christine, ett namn som jag ej skall glömma. I ert sällskap skall hon vara mycket välkommen hit. Man kan lätt finna att icke många dagar förflöto mellan detta samtal och följande besök, vid hvilket mister Portin var åtföljd af sin dotter. Utan att helt och hållet lemna sitt allvar, fann Nazir medel att visa sig älskvärd och artig. Den lifliga flickan fann sig förtjust. Hon drack kaffe på österländskt sätt,