Göteborgsposten – 4 december 1867, sida 1

DO I samband med denna omorganisation står afskaffandet af edet litterära proletariatet, såsom Wåktaren benämnt hela detta öfverskott af kratter, som efter genomgången universitetskurs söker anställning vid verkena och der svärmar kring, snyltaktigt fästande sig vid dem, som komma inom deras värjo. Vi kunna ej yttra oss häröfver hättre, än en insändare gjort det i den danska Berlingske Tidende, hvarför vi här återgifva hans ord, såsom våra egna: Det hittills följda systemet blir orimligt kostsamt och tryckande, då man tager i betraktande de belopp, som på visst sätt genom vårt embetsväsen medelbarligen gå till spillo för annan produktiv verksamhet till men för nationalvälståndet. Vi mena de jemförelsevis betydliga belopp, som användas på att få de för embetsmannavägen förut bestämda unga männen, hvilkas antal naturligtvis tilltager i samma proportion, som staten, genom att för dem öppna utsigter till embeten, lockar dem till sig, utbildade till embetskandidater, hvilka, när alla förhållanden tagas i betraktande, knappast kan beräknas lägre än till 6,000 rdr i medeltal för hvarje individ, en summa hvilken otvifvelaktigt skulle mången gång blifvit använd på ett vida mera iruktbringande sätt, både för personerna sjelfva och för landet, om den begagnats till att bringa dem in i en eller annan näringsidkande, industriel eller annan för samfundet gagnelig verksamhet. Vi mena de många händer, som — oafsedt den omedelbara penningeuppoffringen — gå förlorade för förmögenhetsproduktionen, till hvilken de sannolikt skulle varit vida mera lämpliga, än till det renskrifvarearbete, den budskickningstjenst, de postoch telegrafgöromål, till hvilka de nu låta begagna sig, — arbeten, för hvilka man börjat använda qvinnor, till mycken fromma för såväl dessa sjelfva, som för samfundet och statskassan. Vi mena de mångfaldiga goda, ofta tillochmed utmärkta förmågor, som nu uppslitas i underordnade, stundom alldeles onödiga omsveps-sysselsättningar, till föga båtnad för dem sjelfva och deras medborgare, under det att de i stället kunde fått tillfälle att utveckla en stor och välsignelsebringande verksamhet, om deras föräldrars och målsmäns, eller deras egen fåfänga i tid tillåtit dem ingå i samhällets i stället för statens tjenst. Vi tro, att det rätta erkännandet af allt detta börjar dagas hos litet hvar; men det är bland det slags sanningar, som endast långsamt kunna bana sig väg och skaffa sig giltighet gentemot århundradens djupt rotfästade fördomar. Hela det nuvarande slägtet tillhör väsendtligen den tid, då det, att få sin son gjord till kongl. pensionsberättigad embetsman, ansågs för det högsta mått af jordisk lycka bäde för sonen och hans sträfsamma föräldrar, under det man rynkado på näsan åt dem, som af omständigheterna tvingats att uppfostra sina barn till näringsidkande borgare eller landtbrukare, och vi se derför ännu med beklagande, fastän i sjelfva verket utan förvåning, att antalet studenter vid universitetet fortfarande är stort. Så långt insändaren, hvars yttrande obestridligen träffar in på våra egna förhållanden. Det är en naturlig åtrå hos föräldrar att göra sina barn bättre än de sjeltva, men den öfvertygelsen bör utrotas, att den guldsmidda statsuniformen gör menniskan bättre än arbetareblusen, buren af en hederlig och i samhället nyttigt sträfvande man. Tjenstemannen äter på landets kapital, arbetaren ökar det. Må vårt folk en gång och snart behjerta detta, Vi skola då ha ett fritt Amerika i vårt eget fosterland och ej behöfva söka det på andra sidan hafvet. Mindre Teatern. Guldkorset, som i går afton gass för första gången härstädes efter flera års hvila, är en bekantskap, som man med nöje återser, om än intrigen angifver föga originalitet. Det hvilar öfver detta stycke en flägt af frisk anda, som gör åskådaren godt. Man lade vid den tiden då det skrefs, ej blott an på situationer; man ville äfven åstadkomma något väsentligt. Fru Boström 1 9