Göteborgsposten – 2 december 1867, sida 2

— En sådan oerhörd rikedom! — och att tänka sig att vi, vi också, haft denna förmögenhet eller en dylik i händerna och att man stulit den ifrån oss! mumlade juveleraren, som öfverfölls af en nervös darrniog vid blotta minnet häraf. — Allt är möjligt! utbrast Saint-Valiez som försjunkit i ett djupt begrundande; allt! Tänk på att vi gjort oss af med den siste Saverly liksom den förste; men denna slägt är begåfvad med en infernalisk list och oaktadt våra efterspaningar ha vi ej kunnat fiona det minsta spår efter de fyra volymerna. Raymond de Saverly bar dem ej på sig vid sin död, vårt folk har försäkrat sig derom. Dessa böcker flnnas sålunda någonstädes. — Det är min åsigt och Cambrais äfven, men glöm ej att det icke är nog med att ega dem för att lära känna den hemlighet som de innehålla, det fordras först och främst att veta att denna hemlighet finnes der och isynnerhet att ha nyckeln dertill. — Det är sannt ... Men ser ni, då det är fråga om dessa saker blir jag hänförd mot min vilja. När allt kommer omkring så kan denne perser verkligen ega de minor om hvilka han talar ... Men han har tagit Faustina ifrån mig, sedan hans rikedomar förvridit hufvudet på henne; ni förstår att jag har rättighet utkräfva vedergällning härför och jag hoppas denna gång att jag skall lyckas häri ... Var lugn, jag har väl användt de fonder som Cambrai och ni anförtrodde mig. De båda Blairzot äro på god väg; deras bref förkunna mig att allt hittills lyckats. — Handla framförallt ej öfveriladt och tänk ej mer