Göteborgsposten – 2 december 1867, sida 1

kommit emellan, skulle den för längesedan ha prydt pannan på en af stjernorna i det kejserliga harem. Portin blef förbländad; han betraktade diamanten, vände den, lät den blixtra mot ljuset och lemnade den ifrån sig med en suck. — Denna sten, sade han, väger åtminstone tjugofyra karat; det är, som ni säger, en skatt; efter dess vigt och enligt den taxa hvarefter vi betala do hvita diamanterna, skulle den vara värd två millioner . — Det är ungefär den summa hvartill jag värderar den, sade Nazir enkelt, i det han återtog diamunten och i sin ordning lät den blixtra mot ljuset innan han nedlade den i skrinet. — Den skulle passa, återtog Portin, vid något utomordentligt tillfälle, till exempel ett furstligt giftermål ... (Man suckade ånyo.) Jag är först och främst icke nog rik för att tänka på en sådan dyrbarhet, och vidare skulle jag ej kunna ha den i förlag ... Ah! om jag kunde köpa den. — Efter det så är, så låt oss ej mera tala derom ; se efter om det är något annat som passar er. — Ja, låt oss se, låt oss so ... upprepade juveleraren, hvars ögon ej kunde skilja sig från det dyrbara skrinet, och som mer än väl visste att denna diamant som man ville afstå åt honom för två millioner var värd minst femhnndratusen francs mera. Han slutade sitt besök med ett köp för femtiotusen francs som han lofvade att följande dag medföra. Affären var förträfflig för juveleraren, som bad Nozir ej ha för brådtom att göra sig af med sin förnämsta kle