Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 2

Som saken ännu var nästan lika dunkel och då han såg den välvilja hans gamle professor lade i dagen för honom, tvekade vår vän ej längre; on läkare är ju på samma , Hva gång en biktfar. Han berättade honom dramat i alla dess detaljer och huru man kunnat förblanda en förgiftning med ett anfall af kolera. Det egendomliga i denna berättelse tog fullkomligt den ryktbare läkarens intresse i anspråk, och ehuru han var den mest sysselsatte man i Paris, beslöt han att efter han en gång börjat att taga reda på detta förhållande, skulle han ej lemna saken ofullbordad. — Vänta, min bäste Mihldorf, sade han till sin elev efter en stunds eftersinnande; jag har fått en idå som bör vara förträfflig. Låtom oss bara visa oss säkra på vår sak, och vi skola kanhända finna sanningen. Han befallde att man skulle skicka efter en sjukhusdräng, hvilken just var en af dem som Fråderic kände. Karlen skyndade att infinna sig, ty en öfverläkare är en fruktad sjelfherrskare på ett sjukhus. — Wilhelm, sade han till honom i myndig ton, ni är en skurk! — Hvad har jag då gjort? frågade denne helt darrande. — Åh! denna gång är det något alltför allvarsamt för att det skulle kunna aflöpa så lätt för er. — Men, herr öfverläkare, om det är för de tänder jag ryckte ut till tandläkarne eller det hår ... — Tyst! det är ej derom det är fråga! — Då svär jag ...