Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 1

—— A—a — på hvilken hon födts, de seder hvari hon blit vit uppfostrad, och att hon derföre äfven måste vara obenägen för främlingar. Liksom en folkmassa, genom en tillfällighet sammanbunden till ett rike, blir ett folk genom vana och gemensamma intressen, så måste dess fosterlandskärlek skänka styrka och sammanhang åt det hela. Men då denna folkmassa, trots sin praktiska enhet, i andligt afseende alltid känner sig främmande den ena stammen för den andra, så måste detta verka ofördelaktigt tillochmed på den politiska enheten. Detta är nu fallet med Ethiopien, som är sammansatt af mer än 20 folk, hvilka trots 2,000 års samlefnad hålla sig främmande för hvarandra och blott äro eniga mot utlandet. Man kan knappast tro, att folket i Kamant, bestående af nägra få tusen själar, bosatt midt i det kristliga Amhara, ännu sedan århundraden bibehåller sitt egendomliga språk, sina seder och sin hedendom. Slutligen bör ingen i Abyssinien vänta sig att finna medveten sedlighet och en sjelfuppoffring, som vet att glömma enskilda intressen för det allmännas väl. Vi se riket söndersplittradt i flendtliga stammar och lokalintressen. Der det ej gitves några politiska meningar må man icke heller tänka på att sinna partier. Den enda politiska meningen inom folket, om hvilken alla äro eniga, är en djup längtan efter ordning och frid i det materiella välståndets intresse. Den enda klagan är öfver bristen på en kraftig regering med regelmessig förvaltning. Då konung Theodorus år 1855 nästan utan svärdslag hade underkufvat hela Abyssinien och i Gondar påsatt sig kejsarkronan, syntes denne man, som från simpel soldat med stor djerfhet, jernfast karakter och otrolig lycka svingat sig app på tronen, för folket såsom en af Gud sänd jörlossare. Theodorus umgås med den planen att återgifva landet dess religiösa och politiska enhet; han vill återställa dess naturliga gränser från Nilea till Röda hafvet. Han hotar de turkiska gränsprovinserua, han söker centralisera förvaltningen. Han förbjuder tvekampen mellan de fiendtliga stammar, som underkastat sig honom, Fiende till de gamla ärstliga su stefamiljerna, ställer han vid hvarje provinsståthällares sida ett öfvervakande ombud. För att göra upproren omöjliga, förbjuder han införandet af vapen och konflskerar alla befintliga eldvapen. Hans älsklingsid är att störta islam eller åtminstone att beröfva den dess anseende. Han slår sina drabbningar med en djerfhet, som blott en fatalist kan ega, men ändock möjliggör han segern genom sina genialiska anordningar. Hans lycka gränsar så mycket till det underbara, att abyssinierna tro honom stå i förbund med onda andar, och Theodorus gör allt för att stärka denna tro. Han är en soldaternas vän och delar deras mödor i fullaste mått. Han är en vis, snabb och sträng domare, som ej ser till personen. Han lyssnar till allas klagomål och ätven den fattigaste bonde kan framföra sådana till sin furste. Men ve dem som befinnas skyldiga! Ve rebeller, menedare, falska vittnen! Döden följer på den rysligaste stympning. Thodorus vill retormera landet genom skräck och blod. Theodorus har en fruktansvärd uppgift: hvem kan tvifla på att det är en stor man som åtagit sig den? Men för det första kan man ej neka, att ban företager sig för mycket på en gång, då han mot gränsländerna sörspiller sin kraft och sin tid, medan sjelfva Abyssinien hemsaller åt anarkien. Thecdorus ir nyckfull, misstrogen och anser äfven förräderi och mened som tillåtliga medel mot sina fiender. Han öfverlemnar sig blott alltför ofta åt grymhet, som blifvit honom en vana. Slutligen har Theodorus icke gentemot Europa antagit en rätt politik. Han vet väl att Europa är honom öfverlägset i allt, isynnerhet i krigskonst. Sedan han vid Metamma blef slagen af en liten hop turkar, tänker eo or yr — an Aled 2 —