Göteborgsposten – 28 november 1867, sida 2

IX. Likkistans hemlighet. Utan att ha, åtminstone skenbarligen, gjort en enda ansträngning, men förlitande sig blott på Faustinas fåfänga, hade Aga-Nazir blifvit hjelten för dagen. Man talade ej om någon annan i den verld, hvarest dylika rykten kringspridas. Det fanns ej i Paris en mera afundad qvinna än den triumferande Faustina, så mycket mera triumferande som versern ej vägrade att tillfredsställa någon af hennes nyckor, utan oftast förekom dem. Han öppnade emellertid ej sitt palats annat än för ett högst ringa antal personer och visade ej något behof af andra förströelser, som nödvändigt skulle ha satt honom i beröring med väninnorna och rivalerna till hans sultaninna, såsom man kallade Faustina, hvilken ej var annat än ett verktyg i hans händer. Detta nya lif var på en gång hvila och njutning för lejoninnan, hvilken dittills lefvat i beständig öfverretning. I dessa stunder af jemförelsevis lugn enslighet då hon salt på divanen i sällskap med Mirza, som då han var utom sitt fängelse tycktes dela sina ömhetsbetygelser mellan sin herre och sin nya herrskarinna, liknade Faustina sultaninnan ur Tusen och en Natt. Det fanns ingen af de tilldragelser hvilka hon upplefvat som hon ej berättade för sin herre, och då denne en dag frågade henne om hon ej saknade baron de Saint-Valiez, sökte hon öfvertyga honom om motsatsen i det hon bevisade att hon alltför