Göteborgsposten – 26 november 1867, sida 2

endast tiden kunde göra gagneligt, så hafva vi sökt att håfva agitationerna ä ena sidan såväl som misstroendet å den andra, och detta var andan i fördraget af d. 15 Sept. 1864. I det påfvedömets öde ställdes under skydd af Italiens och Fraukrikes gifna ord, erbjöd detta fördrag Rom säkerhet och en italienska regeringen medel att genom ett redligt förfarande skingra farhägorna och det djupt inrotade miss oendet. Man hade med detta frsigtiga beteende för ändamäl, att det skulle, i det ögonblick det började bära frukter, mildra lidelserna, hvilka under patriotismens form städse ryckt den italienska folkandan ur dess naturliga banor, för att göra den till ett verktyg för oordningen. och dertill den oordning som det revolutionära partiet söker att på alla punkter utveckla för samma ändamål och med alldeles samma medel. De händelser, som timat på den italienska halfön, hafva medfört en stor lärdom och äro i sjelfva verket egnade att taga de europeiska kabinettens uppmärksamhet i anspråk. Att kejsarens regering måst upprätthålla de med henne ingångna föredrag och att hon gonom sin sasthet gifvit ny kraft åt den hossamhetsanda, som i Italien sträfvar att bygga landets storhet bå jeke-ehimsriska grundvalar, det är ej något skäl att låta den uppgift, som händelserna ålagt Frankrike, uteslutande falla det till tunga. Dess ansträngningar för att kunna verka böra i hög grad dolas af de andra regeringarne, hvilka äro ej mindre intresserade af att i Europa upprättbålla ordningens och varaktighetens grundsatser. Nu bestå ej mera de afseenden, som vid andra tider gjort undersökningen af dylika frågor så svår för de europeiska kabinetten. Talien kan, erkändt af makterna, i fred med dem och endast upptaget med sin iure rörelse, icke vara någon omedelbar orsak till oordningar och konflikter; man kan likväl icke förneka, att dess och Roms ställning allvarligt kräfva allas uppmärksamhet, derför att denna ställning är en anledning till oro och en oisak till farhågor. Tack vare de grundsatser, som i våra dagar blifvit de förherrskande, kan en regering ej alsigtligt sätta sig öfver förpligtelsen att gifva sina undersåter, hvilken tro de än må tillhöra, den tillfredsställelse, som deras samvetsfrid kan ästunda. vi draga ej i tvifvel, att de europeiska regeringarne skola med ifver upptaga det förslag, som vi göra dem, att samlas till en konferens, för att förhandla dessa allvarliga spörjsmål. Denna för uaderordnande afscenden naturligtvis otillgängliga församlin: skall, i det den med lugn och uppmärksamhet granskar förhållandena, finna grundvalarne för ett arbete, hvars bestämda gränser vi i detta ögonblick ej kunna uppdraga och hvars resultat vi icke kunna på förhand bedöma. Underställ denna angelägenbet den regerings uppmärksamhot, hos hvilken ni är anställd. Vi hysa för vår del den förtröstan, att denna regering ej skall dröja med afgifvandet af ett gynnsamt svar och att hon skall erkånna, huru läglig omständigheterna göra denna sammankomst af befullmäktigade. Engelske utrikesministern lord Stanleys yttrande i parlamentet rörande konferensfrågan föreligger nu i sin helhet och har denna lydelse: Jag anser det ej lämpligt att iniåta mig på spekulativa uttalanden om den möjliga lusninge romerska frigan eller att kriticera a garingars politik (hor!), men jjg vill gerna tillfra allli en uttalad önskan och i korthet redogöra för regeringens hållning gentemot det nya besättandst af Rom och förslaget om en konferens angående romerska frågans lösning (hör!). Roms besättande var ej nDågon suk, rörande hvilken vi på grund af tidigare förpligtelser hade att ofsficielt eller formelt uttala 089. Af denna orsak gjorde vi icke heller nägot försök till en dylik sormlig inblandning. Det var min pligt att låta franska regeringen veta att, hvilka svårigheter som än må tynga på henne och hvilka skäl hon än må haft till detia steg, jag för min del måste frukta, att Roms förnyade besättande skall utöfva en ogunstig inverkan på den allmånna meningen här i landet. I några tvistepunkter, hvilka uppstått under gången af förbandlingarne mellan Italien och Frankrike, utbad den italienska regeriugen sig den britiska regeringens goda tjenst. Den blef öppenbjertigt begård, med glädje gjord, tacksamt emottagen. Hvad den föreslagna konferensen angår, så vet Huset, att franska regeringen sändt inbjudningar till, tror jag, nästan samtliga makter i Europa. Donna regerings svar afgick för en eller två dagar sedan, och om det än icke är van gt eller gagneligt att för Huset framlägga aktstycken rörande en ännu sväfvande fråga, anser jag det likväl vara rätt iga innehållet af mitt svar. att meddela det väsentli Det gick ut derpå, att enl vårt förmenande intet gagn eller praktiskt resultat kan genom en konferens ernås, såframt ej ca besiämd plan för diskussionen tramlades och dot af de inledande förhandlingarne klart framginge, att sagde plan skall hafva act glädja sig åt de förnämsta deltagarnes bifall (hör! hör!). Då jag tager sakernas ställning i betraktande och öfvetväger de stora meningsskilnaderna mellan de protestantiska och katolska makterna, så är jag — det måste jag tillstä — ej särdeles sangvinisk rörande förverkligandet af dessa vilkor. Deremot hyser jag den fasta öfvertygelsen att det skulle vara en verklig tidspillan att deltaga i en konferens, om icke en förutgående ösverenskommelse af namnde slag blifvit träffad. En konferens är ett förträffligt maskineri för det högtidliga och formliga ratificerandet eller inregistrerandet af ett redan fattadt beslut; men der en stor och principiel meningsskilnad råder ej angående enskilda utan äfven principfrågor, der är jag ej nog varmblodig, för att hoppas att dessa meningsskilnader kunna utjemnas genom att blott samla ettantal gesandter och sändebud i ett rum. Om genom en konferens utsigt till en ofverenskommelse yppade sig, skulle det visserligen göra mig mycket ondt att hafva försummat ett sådant goit tillläl Men jag vill dock nu ytterligare göra den anmäskningen, att britiska regeringen i denna sak icke är i försa rummet part och egentligen blott så till vida som vi alla sympatisera med det italienska folket och konungariket och hvarje fråga, som berör den europeiska civilisationen, äfven för oss eger intresse, Vi äro förbligtigade att göra, hvad man billigtvis kon vänta af grannar och vänner; dock böra vi enligt mitt förmenande i denna, Englands intresse ej omedelbart berörande fråga icke utsätta oss för saranUatt indragas 1 PP AA — 1. 3 anara fyvim; no an