Göteborgsposten – 26 november 1867, sida 2

der sat i en Krog med sit Sukkervangad. Da jublede Flokken, og atter det löd: ö Champagne, Gargon, paa Tyrannernes Dod! Men just da de löste den skummende Drik, saa de en Fremmed mad studsende Blick; thi Proppen flöi mod den.selsamme Mand DrikL, raabte de Alle, Champagnen et god, vort Bager er helligt; erik, bar du Mod! Jeg drikker ei Vin, om strk eller mild; dons Sodme er vammel, jeg hader dens III. Jeg sidder med Gru paa mit Livs Ruin. Mit Beger er tömt; jeg drikker ei Vin. Da RIs at, Gäy; de kalte Ham Tre, Ti de råabte påa Skjendsel, paa IIevn og Duel. — Han viste sit Bryst, — hvor det vår skrammet, af streifende Kugler, af Klinger rammet! — I Daarer! Det er Ostrolenkas Märke. Har I vel sattet, hvor det kan vorker Der er ingen Lise for denne Kvalj den kan ikke blunde for Sladder og Pral. Der er ingen Gjek saa vindig og svag, han sminker sig jo med mit dybeste Nag; min hedeste Bön, mir eneste Gode, er kommen paa lallende Tunger i Mode. Tilside, Drenge, giver mig Rum! Himlen har Sijernor, — Natten er Stum lDe saa paa hverandre. Han vanared sin Vei. De havde Champagne, men rörte den ei. Endast en skald af högre ordning kan dikta så — och så sympatetiskt anslå hjertats och tankens vibrerande, strängar hos hvarje läsare. Welhaven är en skald i ordets verkliga bemärkelse, och hans skrifter böra ej saknas i någon bildad nordbos bokhylla. Taa Vandring af Paul Vedel. Kjöbenhavn, Gyldendalske Boghandel. Det är egentligen en dagbok öfver en mans inre lif. Men dagboken är så väl skrifven, skittningarne i detta inre lif så allmänna, så rent menskliga, att man med det varmaste intresse följer skildringens gång. Det är en själ, som famlande söker efter sig sjelf, efter den harmoni, som är en själs lifsluft, då hon är sig sjelf, efter det Gudsbegrepp, som gör harmonien möjlig. Denna sålunda på vandring efter sig sjelf stadda menniskosjäl eller ande, hängifver sig först åt en svärmande naturdyrkan. Men denna stämning, som höfves fakiren eller brahminen, anstår ej en man i Norden, som behöfver verkande handling, för att rädda sin personlighet. Han vill derför gifva sig ett individuelt uttryck i dikten och blir skald. Hans rykte fyger snart kring landet och hans dikter beundras; men han han känner sig snart ej längre tillfredsställd deraf. Han kommer i beröring med en ong qvinna, hvilken älskar honom och till hvilken han äfven drages af närmare känslor; men han åtrar sig i tid. Han vill vara fri och ej bindas af det husliga lifvets band. Han vill svinga fri omkring utan någon neddragande boja, och han sliter sig, ehuru med smärta, fri trån kärleken. Han gripes af Kirkogaards ande. Han vill bli kristen, men en kristen, som söker lidandet och kampen för tron, som krossar den estetiska harmonien, för att genom inre tvedrägt och slitningar förenas på lidandets kors med Kristus. Den kristne liknar en skådespelare, hvars roll är att uttrycka lidandet, han är som ett verbum, hvilket endast finnes i passivum, såsom en snurra, hvilken ständigt piskas, för att hålla sig uppe på spetsen. Hvartör flydden J till klostret, för att draga Eder bort från verlden och söka lidandet? O! verkligheten är rik, rikare på srestelsens ; möjlighet, rikare på försakelsens kraf, än det ensliga klostret. I hvarje Nu måste man strida, i hvarje Nu sätta lifvet till, förlora det för att oändligt vinna det. Men denna ståndpunkt lemnas snart af den på vandring stadde andens individuela personlighet. Den jordiska sträfvan framträder åter för honom. AÅtven det kroppsliga måste komma till sin rätt. Det måste utvecklas och bildas, en skön själ fordrar en skön kropp. Den skildrade personligheten vill derlör utveckla äfven sin kropp. Han öfverlemnar sig efter hand mer och mer åt kroppens tillfredsställande, åt sinligheten. IIan möter en annan qvinna. Det är ej längre fråga om äktenskap. Sinlighetens pokal bräddas och tömmes vid njutningarnes fackeldans. Den sinliga qvinnan dör. Den gamla satsen träder nu fram: Endast genom döden går vägen till lifvet. Kriget mellan Danmark och Tyskland bryter ut. Han går utsom frivillig, drifven af det skönas njutning, raffinerad genom den fosterländska entusiasmen. Men nederlagets verklighet framträder och döden visar sig åter, han skådar sanningen ansigte mot ansigte. Och han vill genomträngas af henne. Döden är det enda sanna; men dödens positiva uttryck är materien, Formerna voxla, men sjelfva matorien består. Att intränga i materien och skåda dess fulla renhet, det är att famna sanningen. Han blir naturforskare och materialist. All tanke är intet, om den icke är ett tänkande af materien. Men är ej materien sjelf en tanke? Jo.