Göteborgsposten – 25 november 1867, sida 1

vi behöfva ej förställa oss för hvarandra längre; jag ir ej ond på dig, men gif mig ålminstone tillbaka min portfölj. — Det skulle jag med nöje göra, men som jag var rädd för att tappa bort de värdepapper som funnos der, har jag anförtrott den åt agan. Tala med honom om saken. — Hvilken olycka att du lemnat mig! utbrast komedianten skrattande; det finnes ingen i hela Frankrike och Navarra med sådana anlag som du har ... Men i afbidan på att du åter söker anställning hos mig, så för mig nu till din herre. — Ja, herr markis, och om ni vill göra både honom och mig till behag, så torde ni ha godheten upphöra att kalla mig du. — Ack, herr de Vert-de-Gris, hvad skulle man ej vilja göra för att vara er till behag? Pagen öppnade en dörr och Asperginos, som tagit ett steg inåt rummet, tvärstannade vid åsynen af Rack-Bobo, den stora gula hunden, och Mirza, det tama lejonet, hvilka lekte med hvarandra. — Ah, mumlade han i skägget, den satans karlen är djurtämjare nu också! Han har då alla möjliga talanger! I sanning, jag har tagit det bästa parti jag kunde göra, ty det ir bättre att vara bland hans vänner än ovänner. Då Aga-Nazir varseblifvit honom, gick han fram till honom och yttrade, pekande på Eddin-Bey: — Detta är min värderade vän tuaregen, som önskar bese en af Paris kyrkogårdar: han skall åtfölja oss. Asperginos bugade sig och gjorde sig sjelf dervid den fråga hvilket ansigto denna svarta slöja kunde dölja och