Göteborgsposten – 22 november 1867, sida 3

Tal: ert mA a mA 1 ryggen på mig2 Tillspord hvad orden L. F. skulle betyda, svarade Friberg att det betydde: litstidsfånge, och berättade följande historia om anledningen hvarföre han till Larsson, hvilken osammanhängande meddelat nämnde uppgift, fällt ifrågavarande yttrande vid hemkomsten. Då Friberg på återvägen från Drottningholm gått öfver ea af broarne på vägen, hade en båt passerat bron. Friberg hade bedt att få följa med ; till Stockholm. hvartill de i båten varande personer svarat: Du ser inte så ut; tror du inte vi se, att det står L. F. på ryggen på dig, sormenande Friberg, att den omständigheten att han var klädd i mörka byxor och ljus sommarrock gifvit anledning till dessa oqvädinsord. Ordföranden anmärkte att denna förklaring lät otrolig, utan hade det utan tvifvel varit de uppsåt och tankar, med hvilka Friberg umgicks, som föranledt honom att vid hemkomsten yttra sig så som han gjort till Margareta Larsson, Margareta Larsson upplyste vidare. att Friberg efter sitt besök hos Laurell, då han betalte henne pengar för Larssons räkning, skulle visat sig uppbragt vid hemkomsten samt yttrat: Åade jag haft skafvaren med (menande den till-petsade filen, som Larsson begagnat såsom mordvapen) skulle jag balva mördat båda tva(den aldre Laurell och hennes brorsdotter). En annan gång bade Friberg ytirat till Larsson, fatt han ville gå till Lauralls och gräla på den, och vid ett ullfalle, då den mördades brorsdotter besökt Larsson och kråft hanne för fö kläder, hade Friberg yttrat till den unga flickan: Spring inte här i dörrarne och var ovoattig-I uppbrusande ton genmälde Friberg på dessa nya anklageser: Det är lögn, men hon kan ljuga så mycket hon villÄ. Vid justeringen af Lindströms vittnesmål, hvari förekommer, att denne, efter utflykten till Ladugårdslands kolerakyrkogärd med Larsson, på hemvägen skilts från henne i IIumlegärden, uppgaf Lindström inför rätten sågom anledning härtill, att han skämts för att visa sig tillsammans med Larsson på gatorna. I anledning häraf yttrade ordföranden: Du hör att Lindström skämdes för att gå tillsammans med dig på hemvägen. Härtill genmälde Larsson: Ja, han vill vara herro öfver sina synder nu; men hade ban då varit generad för mig, såsom han säger, hade han väl icke gjort hvad han gjorde, härmed åsyftande den förtroligare bekantskap, hvari de båda stått till hvarandra, En omständighet upplystes vid dagens förhör, som förefaller besynnerlig. Larsson påstår nemligen, att hon efter mordet före kl. 9 på morgonen begifvit sig från Laurells bostad, utan att möta eller träffa någon i trappan. Senare på förmiddagen återvände hon för att stjäla mera, men hindrades derifrån, då hon vid detta tilllällo uppe i huset sammanträffade med fru Lundgren, hvilken, såsom bekant, kommit för att söka Laurell. Fru Lundgren har angifvit tiden för detta sammanträffande till kl. omkring 12 midd., och härmed öfverensstämmer också ett annat vittnes utsago. Nu har emellertid en tjensteflicka hos en siu Lundell, som bodde i husct N:o 12 Brunnsgatan, der mordet begicks, berättat, att Larsson omkring kl. 9, och som vittnet säkert crinrade sig något före 9, ringt på hos Lundells, då vittnet öppnat. Stående i dorren hade Larsson frågat: Om vittnet sett Laurell, hvarjemte Larsson till vittnet yttrat: ÅAtt hon varit uppe i Laurells bostad, der hon funnit allt i oordning. Larsson, som förefallit vittnet besynnerlig och häftig, hade derjemte tillsport vittnet: Om vittnet ej tyckte, att Laurell var en konstig och elak menniska? Nämnde prat hade vittnet icke fäst sig vid, utan tillslutit dörren, hvarefter vittnet hört L rsson gå en trappa högre upp, der hon högt samtalat med någon, utan att vittnet, som ej lyssnat, kunnat uppfatta hvad samtalet rört. Larsson nekade härtill och påstod, att det varit vid samma tillfälle då hon sammanträffade med fru Lundgien som bon ringt på hos Lundeles, bvilket bestämdt motsades af Lundells tjenstesl cka, som erinrado sig tiden mycket väl på den grund, att fru Lundell! håller skola och pensionårerna, som precist komma i skolan kl. 9, ännu icke infunnit sig, då Larsson talat med vittnet. Under förhöret uppgaf Larsson, att Friberg y:trat, det han skulle gömma det stulna silfret samt smälta ner det först elter ett år. Äfven denna Larssons utsago påstod Friberg vara en af henne uppdiktad lögn. Något vidare förekom icke, utan uppsköts målet ytterligare till nästa Onsdag. Ida Från Landsorten. En mystisk stöld. Söndagen d. 3 Nov. på aftonen bortstulos i ett hus i Örebro åtskilliga klädespersedlar, några silfverskedar, tre rakknifvar m. m., allt värderadt till vidpass 120 rdr. Misstankarne träffade en snickeriarbetera Adolf Filip Em-Paijtaz, fransman på fädernet och f. d. längholmare, hvilken vid ett par tillfällen infunnit sig bos den bestulne i ärenden, som förefallit såsom blotta förevändningar. Mannen häktades dazen derpå, men vid den i hans bostad verkställda undersökningen, kunde intet af det stulna upptäckas. Genom en af rådande förhållanden föranledd idckombination, kom man då på den tanken att efterspana bytet i Almbro, hos der boende förre egendomsegaren Uno Kempff och mjölnaren Sjöberg, hvilka båda, likasom Em-Paijtaz, förut äro noteraåe i rättvisans annaler. Efter långt sökande fann man ock de stulna kläderna i en hr Kempff, eller rättare bans konkursmassa, tillhörig vagn. Vid ytterligare letande i Em-Pjijtaz bostad lyckades man äfven påträfla två dyrkar och en rakknif, som eger förvillande likhet med en af de boristulna, och hvilken, enligt en tjensteflickas bestämda förklaring, ej förut funnits i den håäktades gömmor. Härförutom har man sedan uti ett å gården der Em-Paijtas har sin bostud stående sränd kommit öfver silfverskedarne jemte några andra af de s ulna smäsakerna. — Anmärkas bör, att den af Em-Paijtaz bebodda lågenhet hyres af hr Kempff, eller dennes mjölnare, nämnde Sjöderg. hvilka begagna densamma vid sina besök i Örebro. Em-Paijtaz var för utförande af snickeriarbeten anställd hos K. Em-Paijt : undergick i Thorsdags ransakving inför Örebro ådhusrätt, dit Kempff och Sjöberg äf venledes voro instämda. Förhöret varade från kl. half 1 middagen till half 8 eftermiddagen, derunder upplysning vanns om de bär ofvan nämnda omständigheterna. Em-Paijtaz förnekade enständigt hvarje vetskap om stölden, likaså Sjöberg och Kempff, hvilken sistnämnde icke visste uppgisva anledningen, hvarför kläderna återfunnits i hans vagn. Hr K. tyckes vara mycket gudfruktig, att döma af hans vid redogörelsen för sin vistelse d. 3 Nov. afgifna förklaring, att han, som uppehållit sig här sedan föregående Lördagsafton, bevistat icke mindre än 3 gudstjenster, hvarefter han i Sjöbergs sällskap