Göteborgsposten – 22 november 1867, sida 2

jag har uldrig sagt så mycket åt någon! Ni har öfvervunnit min stolta likgiltighet. Är ni nöjd? ... Ni kan tro er försatt tillbaka i orienten, ni eger eu slafviana. — Era ord äro ljufva, sade han; vi få se om de äro ord från läpparne eller från hjertat. Men ni har ingenting sctt ännu; kom. De gingo genom ätskilliga rum i hotellet utan att stanna. Det var först da de anlände till de sista som han yttrade till sin förtjusande gäst, i det han visade henne ett förhänge som dolde en dörr: — Var god stanna här och låna mig några minuters uppmärksamhet. bet är fraga om en österländsk saga. — Jog lyssnar, sade hon i det hon på honom fästade sin eldiga blick full af beundran. — En miktig emir egde ett palats, i jemförelse med hvilket detta skulle varit en koja. Han gifte sig med en danserska som var nästan lika skön som ni och hvilken, liksom ni nyss sade till mig, yttrade till honom: Min älskade, jag är din slafvinna, din vilja skall vara min, alla dina önskningar skall jag uppfylla och ingenting annat. Emiren svarade: — Jag skall af dig ingenting annat begära än en helt lätt sak, och om du uppfyller denua begäran skall vår förening vara evig och lycklig. Du ser detta palats, jag har gjort dig till herrskarinna; alla dina befallningar skola utföras, och af alla dessa salar, alla dessa gallerier förbehåller jog mig blott ett mörkt rum som ligger derborta i den mest undangömdae delen af fygeln. Lofva mig att aldrig söka intränga dit, ty du skall ej kunna dölja denna