Göteborgsposten – 22 november 1867, sida 1

— Skulle jag väl vara här annars, svarade hon i det hon slog ner ögonen med ett uttryck som kunnat anstå en ärbar qvinna. — IIvarje ord, sade han, gör er mera beundransvärd, och eftersom ni ej föraktar att dela mitt rike, så vill ni kanhända besöka det tillsammans med mig? Det är mindre stort än min provins i Iran och besöket skall vara hastigare gjordt. Han visade henne först terasen, som talrika och ståtliga sydländska växter dolde för grannarnes blickar, i det de bildade ett grönskande rum hvari tropiska växter tycktes frodas lika bra som under deras egen glödande himmel midt igenom bladen varseblef man Champs-Elysces med deras hvimlande folkhop, och den unga praktlystna qvinnan såg sig redan i fantasien i en ståtlig vagn vid Aga-Nazirs sida, der hon väckte uppseende bland denna lysande hop. Vid denna tanke tryckte hon ännu ömmaro den arm på hvilken hon stödde sig och lutade sitt hufvud mot hans axel. Han betraktade henne några minuter småleende och tryckte sina läppar mot denna panna som räcktes mot honom. — Ni är verkligt skön, sade han. — Det är derföre att äfven jag älskar er, svarade hon med ett eldigt uttryck. Oh! jag vet verkligen icke hvaraf detta kommer sig; men ni har berusat mina känslor på ett sätt som jag förut aldrig erfarit. Jag skall aldrig erfara något dylikt ... och då ni tycker om mig, välan! ja, jag tillhör er, jag tillhör er helt och hållet ... Ahl