Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 2

Pagen bugade sig. — Fursten befinner sig i dette ögonblick tillsammans med sina kolleger från Hue och Tombuktn, svarade han. Önskar ers nåd träffa honom ensam, eller önskar ni att jag inför er till deras excellenser? — Huru! utropade hon med hänförelse, en tuareg och en anamit! För in mig genast och stör ej någon! Pagen förde henne med stor ceremoni genom rummen. Innan han inträdde i sista salongen, aftog han skorna och öppnade långsamt dörrförhänget så att den unga qvinnan hade tid att betrakta utseendet af rummet och de tre fremlingarnes ställning, innan hon anmäldes. Derefter upplyfte han förhänget helt och hållet samt yttrade blott orden: — En dame! Faustina tog ett steg in i den egendomliga salongen, som var möblerad med en lyx hvilken förtjuste henne. Anamiten och afrikanaren suto orörliga på sina platser, fortfarande att röka, och utan att ens vända på hufvudet. Men persern reste sig med vördnad, gick att fatta sin gästs hand, förde den till sina läppar och ledde fram henne till midten af salongen. — välsignad vare denna dag, sade han, då Allah sänder oss sin skönaste ros ... Tillåter ni, fortfor han i det han visade på de båda rökarne, att mina vänner qvarstanna i ert sällskap? — Jag ber dem derom, sade hon i det hon gjorde en behagfull helsning åt dem. (Forts,)