Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 2

Litteratur-Osversigt. Om Frihetstiden. Några anmärkningar af Niklas Tengberg. Stockholm, P. A. Norstedt Söner. Historien bevisar, med en stränghet som borde innehålla mycket lärorikt för eröfringslystna furstar och folk, att hvarje makt, som grundar sig på ett onaturligt utvidgadt välde, äfven under sina mest lysande eröfringsdagar bär inom sig fröet till sin egen upplösning, hvilken förr eller senare inträffar. Det är en varning för folk och furstar att ej lita uteslutande på vapnens inflytande och betydelse; det är en tröst och hugnad för nationerna, emedan de i denna historiens lag kunna se, att de skola få lefva sitt nationala lif, äfven om det närvarande ser aldrig så mörkt ut och en främmande despotisms gissel hvilar aldrig så hårdt på dem. För folkfrihetens vänner är denna visshet glädjande och upplyftande, ty den innebär, att deras sak förr eller senare skall åter komma till inflytande. För dem, som med filosofisk blick betraktar händelserna, ligger häri en ny bekräftelse på det sanna i satsen, att det yttre, om än aldrig så glänsande och mäktigt, likväl endast dir ett tillfälligt, under det att det enda sanna är det inre, eller med andra ord, att en nation bör söka sin välfärd ej i yttre maktutvidgning på andra nationers bekostnad och emot deras vilja, utan i sitt eget andliga och mater:ela höjande, hvarmed friheten går hand i hand. Friheten är en mäktig gravitationspunkt, genom hvilken närbeslägtade nationer attraheras till hvarandra och sålunda kunna bilda en på oberoende och egen fri vilja grundad stor makt, utan någon håg för inkräktning. I Herr professor Tengberg har i sin här anmälda bok antydt ungefärligen detta betraktelsesätt af historien uti den oaktadt sin korthet storartade inledningen till hans skildring af frihetstiden, hvilken skildring han återigen angifver vara en inledning till ett större verk om Gustaf III, som förf. har under arbete. Sverige hade genom att afgörande ingripa uti det stora religionskriget, då de stridande parterna redan voro utmattade, vunnit en politisk betydelse, som det länge endast genom en onaturlig öfveransträngnuing kunnat försvara. En stark konungamakt hade fört svenska folket att blöda för intressen, hvilka ej omedelbart voro desa egna; ty sedan den politiska makten en gång vunnits, ville man ej afstå ifrån densamma. Politisk makt bedömdes på den tiden efter måttet af en stats landvinningar och besittningar. Folkens egna önskningar kommo ej i betraktande. Sverige ville derför ej lemna sina genom de blodiga krigen vunna fördelar, emedan dess politiska betydelse derigenom åter skulle sjunka. Men besittningarne måste försvaras med dyra uppoffringar. Carl XII:s regeringstid inträffade, hvilken skulle bringa dessa uppoffringar till sin högsta spets, men låta vårt land detoaktadt, just på grund af frihetens här ofvan antydda lag, förlora hvad det vunnit och haft så svårt att behålla, för att nedstiga till sin naturliga maktställning. Hr Tengberg förläktar emot Fryxell, Malmström o. a. den åsigten, att Carl XII ej vanvettigt fulllöljt det stora krig, som vid hans tillträde till tronen utbröt öfver Norden, utan efter en bestämd politisk princip kämpat för bibehållandet af Sveriges politiska betydelse. Han säger: Visserligen skulle Carl XII, om han angripit saken mindre i dess rot, kunnat slå ryssarne i flera drabbningar, men utan att dermed något annat vunnits, än att den afgörande strid blifvit uppskjuten, hvilken Sverige förr eller senare, på en gång, eller efter hand måst utkämpa och — förlora. Är då icke det verkliga förhållandet, att Sveriges tall från en höjd, hvilken det med onaturlig öfveransträngning nått och innehaft, nu skedde med glans och ära, i stället för att det under mindre ovanliga efterträdare möjligen kunnat gå i långsamt sjunkande? Vi besvara ej frågan, men den måste förnekas, innan stafven brytes öfver Carl XII:s envisa krigslystnad. Med allt skäl framhåller hv T., hurusom endast häri den omständigheten kan törklaras, att svenska folket med beundran och tillgifvenhet fasthöll vid den hjeltemodige konungen, en tillgifvenhet som fortplantat sig ända till våra dagar och ännu består i trots af anmärkarnes hvassa förkastelsedomar. Vi som ej betvifla, säger sörs., att Sveriges egen kraft var för ringa att skydda dess