Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 1

är förskräckligt, ser ni, att vara älskad som jag är af denna varelse. På min ära, det fanns blott ett parti att taga; man talade mycket om kolera vid den tiden. Jag är en man med lyckliga ingifvelser i vigtiga ögonblick! Jag förklarar Annette angripen af den gängse farsoten, och jag låter föra henne till sjukhuset. — Och Elephantine? — Elephantine? Ni förstår väl att om jag skulle anklagat henne, hade ej saken derigenom blifvit godtgjord. Efter all anledning var det af kärlek till mig som hon gjorde det ... Och för öfrigt var det Mazikoffs dotter! Nazir lyssnade utan att afbryta, utan att låta märka sina känslor, på denna vidriga berättelse, framställd med en sällsynt fräckhet. IIan ville känna detaljerna ända till slutet, och den förhatlige Asperginos utöfvade en förfinad grymhet genom tillgjordheten i sitt cyniska språk. Han fortfor : — Den lilla låg i ett fortvifladt tillstånd på sjukhuset, och planerna måste derföre förändras. I stället för att draga hädan med min teater stannade jag qvar och gaf en föreställning. Derunder uppstår en förfärlig storm på teatern. Det var Mazikoff som kom in, kastade sig öfver mig som en ursinnig och skrek: — Annette! Hvar är Annette? Hvar har du gjort af henne? Tänk om han vetat att hon var hans egen dotter! Men ögonblicket tycktes mig ännu ej kommet för att lemna honom detta sköna förtroende.