Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 1

— Håll, min furste, förolämpa ej sultaninnan Valide, ni som nästan är en turk. Sultaninnan som visste att den lilla ej var min verkliga dotter, blef ögonblickligen svartsjuk. Det blef ett uppträde! Jätteqvinnan skrek ej, hon tjöt; Annette ... — Annette! upprepade helt sakta Aga-Nazir. — Ja, det var hennes namn, det vet ni väl; Annette, som då hon lemnat baronessan Saint-Valiez fällt tårar, gret ej mer; hon var lugn, kall och framför allt stum. Det var en högst sällsam kontrast mellan henne och Elephantine och jag höll mig i sidorna af skratt. Ju mer jag skrattade, desto allvarsammare höll sig den lilla och desto mera rasade sultaninnan. Slutligen kunde denna ej hålla sig längre utan rusade på oss båda med knytnäfvarne. Annette lät slå sig, men jag tog min käpp, med hvilken jag brukar utvisa märkvärdigheterna för gaphalsarne ... och jag återställde ordningen ... Ni kan väl inse att sakerna icke länge kundo stå på denna fot. Det räckte ej heller länge. För öfrigt var det af högsta vigt att rymma fältet för att undvika Mazikoff, som, efter att ha kännt igen mig sannolikt efterspanado mig för att få underrättelser om sin kära Adda och framförallt sin dotter. Jag gjorde mina tillredelser för en utflykt till Beauce, då vid frukosten, som bestod af kaffe och mjölk, Annette, hvilken beslutat sig för att smaka derpå, får frosskakningar, spasmer, konvulsioner och magplågor. Jag betraktar Elephantine, som tillredt kaffet, och inom ett ögonblick har jag genomskådat hemligheten. Det