Göteborgsposten – 15 november 1867, sida 2

kedja och ett spänne till Friberg att lagas. Dagen före den, då mordet begicks, bade ban och Friberg gjort sällskap tiil Drottningholm för att öfverlemna kedjan och spännet till Boströms syster, hvilken derstädes tjenade hos en familj. Vid 5-tiden hade de skiljts åt, enär Friberg förklirade sig så orolig, att han ej längre ville qvarstanna utan nödvändigt måste bege sig hem. Åtta dagar derefter hade han träffat Friberg på gatan och hade denne då gråtit, beklagande gig för Boström öfver Larssons häktande och öfver sina barns värnlösa ställning. Urfabrikörsenkan Augusta Lundgren berättade: att hon vid sitt besök hos mamsell Laurell samma dag mordet begicks, funnit dörrarne öppna och allt i rummen i största oordning. Sedan hon igenläst dörrarne och varit på väg utför trapporne, hade hon mött Larsson, hvilken frågat efter mamsell Laurell. På svaret att ingen visste hvar denna fanns, hade Larsson, efter tillsägelse af fru Lundgren, sprungit ikring i huset och letat elter henne. Nedkomne på gatan, hade Larsson varit fjeskig!t och yttrat kanske hon gått och tagit lifvet af sig, Hustru Berglund hade bott i samma hus som den mördade och var bakant med Fribergs. Under ett besök, som hon gjort Larsson, då äfven Lindström m. fl. varit närvarande, hade Friberg hemkommit och yttrat till Larsson du är för min räkning du, förstår du det, samt derester tillsagt: :a4 jag skall valsa ut hela valsen, hvilket han äfven gjort genom att köra ut dem allesammans. Samma dag mordet begicks hade hon åter varit och helsat på och dåf berättat att mamsell Laurell blifvit mördad. På Fribergs fråga: är det den gamla? hade Larsson ögonblickligt svarat! tJa. Friberg hade derpå yttrat: Då är det ingen skada påna Under förhöret i poliskammaren hade Larsson frågat Berglund: hvad säger di derinne ? och efter Berglunds svar: De tänka fotografera likets ögon, med syubar förskräckelse utropat: ÅAÅ herre jessos. då häkta de mig: de kunna väl pina mig, som de pinade Odberg. — Tre öfriga personer som hördes, hade iatet af vigt att berätta. Domaren (till Friberg): Nå, Friberg, hvad säger du i dag? Friberg (lugnt): Jag är fullkomligt oskyldig. Det hon sagt, har hon sagt af hat. Hon har möjligtvis velat skylla på mej, för att sjelf cå fri. Larsson (gråtande): Han sa att han skulle svara för allt. Domaren: Trodde du dig gå fri, om du anklagade honom? Larsson: Nej, men han narra mig. Allmänna åklagaren, borgmästaren Mellbin, yttrade härefter: Då så många anledningar finnas till det antagandet, att Friberg varit Larssons medbrottsling, hemställer jag till rätten, att Friberg till nästa rättegångsdag måtte insättas i mörk cell, för att derstådes närmare besinna sig. Domaren (till Friberg): Hvad säger du om åklagarens yrkande? Friberg (med någon rörelse): Jag kan ej motsätta mig, hvad rätten beslutar, men jag äberopar Gud och bela verlden till viune att jag är oskyldig; och jag vädjar slutligen till Larssons samvetes röst. Domaren: Hör du, Larsson, han åberopar Gud . Han åberopar hela verlden . .. Han vädjar till ditt samvete. Larsson (med fast röst): Han har ofvertalat mig. Efter hållen öfverläggning förklarade rätten sig ej för närvarande kunna bifalla åklagarens yrkande om Fribergs insättande i mörk cell, och uppsköts ransakningen till Onsdagen d. 20 Nov., då alla de denna dag hörda personer skulle vara närvarande; Lindström vid vite af 10 rdr. Mordet a timmermanuen Håkansson. Rorande förloppet vid detta mord innehaller Stockholms Dagblad nedanstäende sannolika antagande: — Då liket nägra timmar efter mordet af andra stadsläkaren besigtigades, befanns det liggande utsträckt på ryggen, och å detsamma förmärkies inga andra spår efter yttre våld, än de redan förut omnämnda, eller en större skråma eller hudlös fläck å ena sidan af ansigtet samt strimmiga fläckar på halsen, hvilka häntydde derpå, att han ljutit döden genom strypning. Någon närmare undersokning af liket skedde icke dä, utan lemnades detsamma orördt och fördes genast till Carolinska institutet för att obduceras, Denna förrättning egde rum i Tisdags f. m. och genom densamma hafva kommit i dagen omständigherer, hvilka sprida ljus öÖlver den till en början något dunkla tilldragelsen Man kunde nemligen icke gerna förlika sig med den tauken, att en karl, ovanligt stor och stark, som Håkansson var, skulle kunnat öfvermannas och strypas med biotta händerna, utan att en strid emeilan honom och mördaren skulle föregätt, men denna hade ju icke egt rum, ty sådant skulle ovilkorligen hafva förnummits ut dem, som defunno sig i magasinet. Genom obduktioneu hafva alla dessa tvisvel blifvit undanröjda, ty nu vet man, att Håkansson först varit föremål för ett groft våld, som uteslutande träffat hufvudet, så att bakre delen af sjelfva cranium bbfvit spräckt, och derefter strypt. Efter dessa upplysningar låter det sig lätt förklara, huru alltsammans tillgätt. Håkensson och Eklund hafva i vedboden råkat i oenighet med hvarandra. dervid E. med något kraftigt tillbygge (vedträd eller dylikt) gifvit H. ett el!er kanske flera slag i hufvudet. H. har emellertid ej förlorat sansen helt och hållet, utan haft krafter qvar att kunna ensam gå från vedboden uppför trappan till det förut nämnda rummet. En fjerdedels timme derefter inlaun äfven Eklund sig der, — deta har han medgifvit; — och då han såg H. afsvimmad, upprann väl hos honom den tanken att rödja H. ur vägen (hvarpå han möjeigen icke tänkt under tumultet i vedboden); och fattande honom om strupen, qväfde han honom. Han tänkte sannolikt di, att det skulle lyckas honom göra troligt, att H. sjelf genom strypning afhändt sig lisvet, och det var denna lika orimliga som löjliga tistoria, han vid förhöret i Mandags oston uppdukade. Hvad beträffar de mot Hustru Håkansson väckta misstankar, att hon vore i någon mån delaktig i brottet, har derom hittills ingen den ringaste bevisning förekommit; men det år mot hennes nekande styrkt, att hon stått i ett brotisligt förhållande till Eklund, och detta, i förening med hennes om väl mycken liknöjdhet vittnande bet ende omedelbart efter det hon underrättats om mannens död, har otvifvelaktigt framkallat detee misstankar. A. —