Göteborgsposten – 15 november 1867, sida 1

mii 56-4 4. ——————— ken af Edholm som en räddande engel. Han erbjöd signoran att uppträda på den kungl. stora teatern. Det var ädelt gjordt och klokt derjemte, ty hufvudstadens publik älskar ombyte och trängtar efter nytt. Den lyriska scenens artister mottogo signora Sorandi välvilligt, och det hedrar dem. Det vittnar om god ton, om humanitet, och det är prisvärdt icke minst på ett område, der konstens idkare i alla länder ofta göra sig bemärkta för ett fel, som intager ett stort rum i vår nationalkarakter. Den främmande signoran har uppträdt på scenen, hon har sjungit sig till applåder och inropningar, hon är förtjust, stackars liten, hon har glömt cigarröken i Berns salong och Sveriges hufvudstad har stigit i hennes aktning. Teaterkassan har också gjort affär på henne. Endast en af våra konstberidare har uttalat ett djupsinnigt men. Det är dock icke så farligt som det låter, detta men. Signoran skall nog drilla sig in i hans hjerta också, och sker det ej, så får hon väl trösta sig med att en fluga gör ingen sommar. Den i mitt förra bref antydde Stockholmsbankiren, som vill lemna härvarande arbetslösa karlar sysselsättning under vintern medelst stenhuggning, är hr Guilletmot. Han utsände på prof ett parti tuktad granit till Paris. Det mötte svårighet att få den försökt, ty hvar och en gatläggningsingeniör hade sin kund, som han förordade. Men hr G. förskaffade sig direkt relation till mr Haussmann och några dagar deretter började man sätta en gata med svensk granit. Ett alldeles dylikt försök har utförts i Petersburg. Stenen till detta arbete har levererats af kapt. Berg, som eger ett stort stenhuggeri vid Iufvudsta. Ilan vidtog det särskildta försigtighetsmåttet att till Petersburg utsända svenska stensättare, som hafva utfört arbetet. Nu vill man se huru det tager sig ut, och blir resultatet tillsredsställande, så kan en betydlig export påräknas. På tal om stenar, så har en friherre v. E., bosatt i Upland, fallit på en ganska berömvärd vurm för runstenar. Emedan han eger en högst betydlig förmögenhet kan han tillfredsställa denna vurm. Den består nemligen uti att låta uppleta och tillvarataga runstenar i hela orten. Ingen är så vå hos honom som den hvilken kan omtala hvar en runsten, helst kullslagen, ligger. Då reser han genast dit, annars har han svårt för att lemna sitt trefliga rum, besöker egaren, begär att få låta resa upp stenen, och är den belägen på ett olämpligt ställe så ber han att få flytta den, betalar ofta ganska rundligt för att erhålla samtycket, skickar så af sitt folk för att utföra arbetet och följer sjelf med för att öfvervaka detsamma. I flera af ortens kyrkmurar har han upptäckt runstenar, som varit otillgängliga. Han har då underhandlat med vederbörande att få frigöra dessa stenar, han har icke tvekat att bekosta nedtagandet at stora mursträckor för att få fram den förmodade runstenen, som stundom icke befunnits vara någon sådan; men i hvilket fall som helst har han reparerat muren igen med all omsorg, och har en runsten anträffats så har den på bästa sätt blifvit infattad i kyrkmuren eller på annat sätt gjorts beskådlig. Men tyvärr lärer nu hela lagret at runstenar i orten vara upprymdt, för att tala i handelsstil. Derföre har frih. v. E. fallit på en ny ide, hvars utförande är nära nog obegränsad. Han uppletar nu — bautastenar, och tillgången på sådana eller rättare sagdt på stora stenblock, hvilka med biträde af en liflig fantasi gälla såsom bautastenar, är lyckligtvis outtömlig. De betalas ganska rundligt till jordegaren och transporteras ofta med ett ofantligt arbete fram till närmaste landsväg, der de på en tjenlig plats, helst en kulle, uppresas, sedan en säker grund först blifvit lagd. På sådant sätt äro redan ett ganska betydligt antal mer eller mindre tvifvelaktiga bautastenar uppresta utmad landsvägarne i den trakt der friherren år boende. Allmogen i orten, som icke kan satta dessa stenars antiqvariska värde, men observerat att hästarne äro rädda för dem,