Göteborgsposten – 14 november 1867, sida 2

Ta franska kongresspartiet vil blott tvång oc li åter tvång. Friskarorna äro visserligen för 2 RUN EE — — —— — jagade ur Kyrkostaten, men oron finnes qvai och italienarne omhulda alltjemt planen på Rom. Derföre känner sig franska armåen för att icke hvarje dag behölva företaga er ny expedition, tvungen att hålla Kyrkostater ockuperad. Dertill behöfver man dock ej hålla Rom besatt, ty Pio Nono är der skyddad a en bepröfvad armå mot sina romare, utan är det tillräckligt att behålla Civita Vecchia. Detta uttalande, framstäldt som det är af en mot franska regeringen oppositionel tidning, öfverensstämmer, eget nog, med uppgiften i vårt gårdagstelegram om att franska ockupationshären skulle efterhand koncentreras kring Civita Vecchia. En annan fråga är när franska regeringen skall anse lugnet inom Kyrkostaten tillräckligt återstäldt för att den andra uppgitten i samma telegram om Kyrkostatens fullständiga utrymmande skall kunna verkställas. Enligt en pariserkorrespondents uppgitt skulle Frankrike företaga utrymmandet, i fall den hade grundad anledning att tro det konferensen skall komma till stånd. Om åter detta icke skulle ske, vore det Frankrikes afsigt att qvarstanna i Italien på det att detta skulle tvingas att ä tout prir böja sig. Under tiden ha de franska diplomaterna i uppdrag att hvar på sitt håll arbeta för kongressen. Trots allt hvad som göres af Frankrike synes dock, som skulle romerska frågan nu, sedan den blifvit befriad från det garibaldistiska elementet, ha återinträdt i sitt normaltillstånd, hvilket är att vara olöslig, åtminstone på den väg man envisas att vilja söka lösningen. Att beskydda påfven, hvad helst han må företaga sig, emot de oundvikliga följderna af hans handlingar, att vilja det han utöfvar elt menskligt välde under vilkor, som icke tillköra menskligheten, det är, säger en transk tidning, helt enkelt att jaga ester en drömbild. I sjelfva verket finnes det ingen romersk fråga. Den existerar blott emedan Frankrike påtagit sig ett omöjligt värf, hvilket är att hålla vid lif någonting som naturens gång har dömt att dö. Om blott franska regeringen drager tillbaka sina trupper och om den helt enkelt förklarar för påtven att den ej mera blandar sig i hans affärer, skall det inom fjorton dagar icke mera finnas någon romersk fråga. Påfven skall göra upp sin räkning med Italien; han skall förblifva hvad han är: andlig chef för alla dem som tro på honom, och han skall upphöra att vara hvad han icke mera kan vara, en politisk suverän, emedan man naturligtvis icke är en politisk suverän då man är tvungen att at främlingar begära sin arm och medlen för sina finanser. Men huru tydligt detta må vara skall man icke genast hinna derhän. Man skall försöka kongresser, kongress mellan stormakterna, kongress mellan katolikerna. Det är dock icke alldeles gifvet att stormakterna vilja blanda sig i påfvens affärer. Ännu mindre troligt är det att de skola tillåta ensamt de katolska makterna arrangera dessa affärer. De i går anlända utländska tidningarne innehålla detaljerade skildringar af slaget vid Mentana. Märklig är dervid att finna den ringa öfverensstämmelse, eller rättare den påfallande olikhet som förefinnes i de franska och italienska tidningarnes berättelser. Bland de olika skildringarne anse vi rättast att meddela våra läsare den officiella berättelse, som afgifvils af medlemmarne af Garibaldis generalstab, Fabrizi, Mario, Missori, Menotti Garibaldi, Guerzon och Adamoli, och hvilken är af följande lydelse: Den 3 Nov. kl. 31 marscherade den kår af de italienska frivillige, som hade besatt Monte Rotondo på väg från Mentana mot Tivoli, hvarest äfven de andra kär r af frivilige hvilka befunno sig på det påfliga området skulle inträffa. General Garibaldi hade förutsett möjligheten af en sammanstötnina med fienden under marschen och derföre vidtagit alla åtgärder för att skydda sig för en öfverrumpling. Avantgardet utgjorde första bataljonen af bersaglieri, hvilken med starka patruller skulle skydda den högra flanken, hvilken var mest utsatt lör fientliga anfall. Vår styrka utgjorde 5,000 man med 2 karoner, hvilka vi eröfrat vid Monte Rotondo. Avantgardet hade koappt kommit förbi Mentana, då generalen fick underrättelse om att påfliga trupper redan angripit yttersta afdelningen af avantgardet. Generalen vidtog straxt sina åtgärder. Andra bataljonen frivilliga och andra samt tredje bataljonen bersaglieri i förening med ett kompani af skyttarne från Livorno intogo en ställning på höjderna, en half mil från Mentana, och blefvo mottagna af en häftig eld från de påfliga jägarne och zuaverna. Men då ställningen vid Mentana icko lämpade sig för försvar och till venster visade sig en stark rörelse med ogonskenlig afsigt att asskära vårt återtåg, upplöste vårt folks kedja sig i Mentana, hvarest de besatte kastellet och husen, hvarmot resten af Garibaldis stridskrafter utvecklade sig ill venster och bakom denna punkt. Nu stormade vå kompanier zuaver och jägare byn samt trängde ter få ögonblicks förlopp in i de första husen. Ställningen var kritisk. Mentana och återtåget voro notade. Garibaldi gaf befallning om ett bajotcttansall öfver hela linien; angreppet utfördes med ysande tapperhet och Mentana togs på nytt. Gereralen ledde sjelf kanonelden från en höjd. Träffutbrast persern med ett verkligen älskv