Göteborgsposten – 14 november 1867, sida 2

— Oh! utbrast persorn med ett verkligen älskvärdt småleende som ytterligare stegrade det intryck han gjort på den sköna och upplifvade hennes förmågi att kokettera, jag är masquerad, men jag är ingen masque. Hon betraktade honom med lika mycken förvåning som hon förut visat intresse. — Är det er mening att sätta mig i förlägenhet? frågade hon. — Långt derifrån, skönaste bland de sköna, svarade han i det han liksom händelsevis kom att draga upp en fin indisk duk som uppfyllde luften med ett doft af dessa fina och genomträngande vällukter, hvaraf den verklige österlänningen ensam känner hemligheten. Jag är från ett land hvarest man ej vill sätta en qvinna i förligenhet som behagat en. Man går mot henne hvars blick tjusat och hvars purpurläppar kommit ens blod att stiga till hjertat och man säger till henne: Skönaste bland de sköna, gu domliga lotusblomma, mitt namn är Nazir, hvilket är ett välsignadt namn; jag är aga, hvilket vill säga detsamma som furste; jag besitter en provins i min monarks stater, jag bebor ett palats i din kejsares hufvudstad. Jag har kommit till denna stad nästan utan följe, utan att medföra något sällskap, och jag smickrade mig med att ej möta en blomma som skullo kunna intränga i min trädgård. Men jag älskar dig, och ditt blåa öga har låtit mig drömma om himlen. (Forts,)