Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 2

tobak, hvars arom påminde om latokia, den enda tobakssort som österlänningorne värdera. Då dörren gick upp, öppnade lejonet till hälften sina ögon, reste på hafvudet, började röra på svansen och gjorde en rörelse för att resa sig. — Stilla! sade persern. Djuret lydde och förblef orörligt, men dess klara och -glänsande öga följde hvarje rörelse af de nykomna. Då lejonet varseblef den siste af dem, Rack-Bobo, tycktes lydnaden bli alltför påkostande för detsamma och det visade sin otålighet genom ett slags doft jamande, som var mycket mildt för att komma från ett lejon, men som skulle varit förfärande om det kommit från en katt. Rack-Bobo visade ej den ringaste fruktan; han gick tvärtom att gnida sin nos mot det förfärliga djuret och slutligen visade han detsamma ett så stort förtroende att han lade sig mellan dess tassar. Härunder hade de båda gästerna närmat sig Aga-Nazir och vexlade med honom en handtryckning, ett bruk som de sannolikt antagit efter sin ankomst till Paris. Den sistnämnde gjorde ett tecken till Ali, som höll sig upprät, afvaktande hans befallningar. — Håll vakt! sade han till honom. Pagen lät ej säga sig detta två gånger; han lit dörrförrhänget falla och satte sig i det rum som låg utanför den åttkantiga salongen. Denne gosse, vi kunna nästan säga detta barn, hade ett utseende som mycket väl öfverensstimde med den plats han innehade: smal, smidig, rörlig och liflig som en ekorre,