Göteborgsposten – 11 november 1867, sida 2

Slägtingar och Dagens hjelte, omnämnas af A.-Bl. på följande sätt: Slägtingar (Die zärtlichen Verwandten), lustspel i 3 akter af Roderich Benedix är på sitt sätt en i hög grad intressant företeelse. Vi mena härmed ej just att stycket, för sig sjelft utveckladt, var så särdeles ovanligt, ehuru det visst ej saknade qvickhet eller saftig karaktersteckning. Men det lemnade ett utomordentligt slående bevis på den höga grad af fulländning spelet på denna scen nåt, i det åskådaren genom detta på det lifligaste underhölls och tvangs att glömma en hel mängd plattheter och trivialiteter. Det var, med ett ord, en det förträffliga utförandeta triumf. Också befann sig publiken hela tiden i den mest upprymda sinnesstämning, som flerfaldiga gånger gaf sig luft i applåder och inropningar och nådde sin höjd efter styckets slut, då samtliga spelande inkallades under lifligt bifall. Efterpjesen, Dagens hjelte, en lustighet af det vanliga franska slacet, endast orimligare än flertalet, afkylde emellertid entusiasmen betydligt, oaktadt det i sin genre utfördes nästan lika förtjenstfullt som det föregående. — Om operan Normas senaste uppförande å Stora teatern säger A.-BL: Sällan, och under denna säsong aldrig, hafva vi ösvervarit en reprosentation så utmärkt af fulländning i utförandet och derigenom så i allo angenämt anslående som denna framställning af Bellinis Norma, hvari man icko blott åter fick anledning att glädja sig åt och beundra de lysande förtjensterna i fru Michaölis återgifvande af hufvudrollen, utan äfven derJemte hade det stora nöjet att finna Pollions parti, som öfvertagits vf hr Labatt, synnerligen väl utfördt både i afseende på sångens välljud och uttiyck och aktionens dramatiska sanning. I stället tör en Pollion med mer eller mindre vacker tenorröst och ett mer eller mindre korrekt återgifvände af erotiskt smäklande melodier, fann man här en Pollion med verktig karakter, och en sådan att den kunde fängsla och underhålla intresset, samt icke var ovärdig att ingripa i den libretto, som mähända är den i poetiskt hänseende mest tillfredsställande, som någon italiensk modern sciia eger. Lägga vi nu härtill att fru Stenhammar förträffligt såsom alltid atergaf Adalgisas parti, och att hr Behrens ståtliga röst i Orovists ypperligt gjorde sig gällande, så må ertk Nag att det hela på ett utmärkt glädjande sätt representerade de ressurser, vår lyriska scen ännu alltjemt har till sitt förfogande.