Göteborgsposten – 9 november 1867, sida 5

hand, och om la dagar blef Jus spridt öfver denna mystiska affär derigenom att man äfvenledes i Seinen upptäckte hvad som fattades af den stympade kroppen. Hufvudet bar märken af 17 sår tillfogade med något tungt trubbigt instrument och spår af en tryckning som förorsakat strypning syntes ännu på halsen. Kroppen identifierades såsom tillhörande en bonde vid namn Duguet, 75 år gammal, som d. 26 Juni kommit till hömarknaden i La Chapelle med eu lass foder, men gom sedermera försvunnit. Hans häst och kärra återfunnos icke heller, De senare blefvo dock spårade, och man fann att de blifvit sålda af en porson, sum kallade sig Jean Charles och bodde vid Route dAsnieres. Mannen som var ingen annan än den tilltalade blef antastad enligt denna adress och igenkänd såsom den rätta till hvilken Duguet sålt sitt hö på torget. Hans rätta namn var Avinain. Polisen fick nu veta att Avinain hade en liten land:igård vid Levallois-Perret på 1,500 fots afständ från Seinen. Då man anställde undersökningar derstädes fann man spår af blod på murarne. Avinain erkände nu att han efter att ha grälat med Duguet, slagit honom till marken i ett ögonblick af vrede och siunande att han var känslolög börjat frukta för följderna. Han dödade bonom derfsöre riktigt och stympade kroppen samt kastade den i Seinen. Denna berättelse var dock blott till en ael sann, ty förhållandet var att Avinain förmått bonden att sofva hos honom under söregisvande att ban ej skulle kunna betala förrän följande morgon, och att mordet hade skett under natten. Domstolsundersökningen ådagalade vidare att det a ej var det första brottet af samma slag som Avinain begått. Under tiden mellan 1833 och 1855 bade han blifvit straffad sex gånger och det senare året sändes han till Cayonne. Sedan ban i Mars 1866 återvändt till Frankrike, blef han snart åter satt i fångelse och erhöll först åter friheten sistl. Februari månad. Han hade sedermera hyrt lokaler på åtskilliga ställen i Paris under föregifvande at: idka handel med krentursfoder, men i verkligheten för att locka till dessa ställen sina offer för att mörda och plundra dem. Sålunda köpte han d 12 Mars en vaguslast hö och halm af en person vid namn Lecomte, som levir:rude det köpta i en lada nära Avenue Montagne. Såsom vanligt sade Avinain, att han ej hade penningar förrän följande morgon och förmådde Lecomte att stanna öfver natten; men den senare måste ha hyst misstankar, ty han lät en lykta brinna hela natten och slapp derigenom undan det öde, som Arianain tilämnat honom. Avinain fann att hans förslag hade strandat, och då han hvarken hade penningar eller afsigt att betala honom, försökte han att komma undan, men blef angilven af Lecomte. Då Avinain blef visiterad, fann man på honom en tung hammare. Han lyckades dock att komma ifrån polisen. Tre dagar senare var Avinain mera lycklig, då han köpte en vagnslast hö på La Cha, olletorget och tog ega:en, Vincent, till en lokal, som han hade i Courbevoie på en öde plats nära Seinen. Avinain bjöd honom på midang. hvilken utsträcktes till sent in på qvällen. Han förmådde honom derpå att stanna hela natten, mördade honom under sömnen, stympade den döda kroppen och kastade den i floden. Han sålde mannens våda häetar, kärra och hö, på samma sätt som scnare vid det tillfället, då han mördade Duguset, och försvann derefter från Courbevoie. Vincent hade afven en summa af 1,000 francs på sig, hvilken togs af den anklagade. Vincents stympade kropp fanns d. 19 Mars i Seinen, men inga spår af mördaren kunde upptåckas, tills Dugueta kropp anträffades i floden, då de liknande omständigheter, under hvilka de båda morden skett, visade att do blifvit begångna af en och samma person. Då Avinain blef häktad hade han ännu i sitt förvar en knif och en hacka, som tillhört Vincent. Vid undersökningen försökte han att förklara detta offers död genom en historia om ett gräl och ett slag, utdeladt i vredesmod, liknande hans uppgift om mordet på Duguet. Juryn förklarade Avinain skyldig, utan mildrande omständigheter. — Man har skäl att förmoda, det flera mord blifvit af Avinain begångna. Arbetsinställning. Har ni sett operan Afrikanskan gisvas å Stora teatern i Stockholm? Icke! men ni bar helt visst ändå hört talas om den riksbekanta dekorationen i 3:dje akten, som föreställer ett i äng varande fartyg, hvilket strandar och sjunker i djupet, hvarefter böljurna, på det mest naturtfprogna sätt vältra gig öfver sitt rof. Mekanismen som sätter dessa vågor i svallning utgöres af menniskobarn, hvilka på händer och fötter streta under den af måladt tyg förfardigade hafsytan och derigenom på ett illusoriskt sätt ätergifva böljornas rörelse. Det hände sig tillochmed en gång i början då operan gafs och alla ännu ej voro så inötvade i ekötandet af sina resp. funktioner, att en af den böljande mängden dernere släppte sitt teg med den påföljd att ett menniskoansigte stack upp midt ur det upprörda hafvet; men dot var egentligen ej detta vi ville berätta, u:an vår afsigt var att omtala för våra läsare hurusom på Drury Lane-teatern i London vid uppförandet af ett stycke der ett upprördt haf, framstäldt i likhet med det i Afrikanskan, förekommer, en vacker dag böljorna visade sig upproriska, hvilket dock icke yttrade sig på samma sätt, som då det verkliga hafvets böljor råka i uppror, utan på ett alldeles motsatt. Å nämnde teater hade nemligen under flera år det ifrågavarande stycket gifvits och en massa pojkar hade mot ett arvode ef 1 shilling pr afton satt böljorna i rörelse, på sätt här ofvan beskrifvits. Emellertid hörjade publikens intresse för pjesen att olappas. den drog ej mera så mycket folk som förut och direktionen fann sig derföre föranlåten nedsätta böljornast aflöning till balsva priset eller 6 pence. Men yojkarne beslöto att hämnas. Aftonen kom, ridån uppgick öfver hafodekorationen, det blef åska, blixt och storm, vinden pep så att man kunnat mista öronen dervid och regnet st.ömmade, men hafvet höll sig stilla som om det varit eu den herligaste sommarafton och åskådarne sägo förvänade på hvarandra. Sufflören blef utom sig af harm och dundrade till böljorna en ilsken uppmaning att de skulle sätta sig i gång. Skall det vara till 6 pence eller 1 shilling? hördes en ungdomsfrisk stämma ur djupet. Till en shilling, för tusan! röt sufflören och genom denna trollformel sattes hafvet ögonbliskligt i rörelse, charmantaro och effektfullare än någonsin förut, Eldfast och dyrkfrilt rum. I Wertheim Å C:is fabrik i Wien har nyligen förfärdigats ett kassa-kontor af jern, hvilket är försedt med dörrar och fönster. Rummet är 20 fot långt, 10 fot bredt och 18 s. högt. De å kontoret sysselsatta porsonerna arbeta der alldeles som i ett vanligt rum, men som man kan inse, vida mera tryggade. Denna förträffliga apparat är afsedd för Riksbanken. Opiiätningen i England är något som synes vara i starkt tilltagande, isynnerhet bland landtbesolknincen i de östra oprovinserna. Sålundaa sålier an