Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 2

verklig strid med denna energiska karakter, som var honom så väl bekant och som han så tydligt beskrifvit för sina medbröder. Men det handlade om ett allt för vigtigt intresse för att tveka eller rygga tillbaka för en svårighet af detta slag efter att hafva undanröjt så många an ira. Beherrskande sig, tyglande sin otålighet, sin oro, sina bekymmer sstte han sig och gaf Amelie tecken att tiga plats bredvid honom. Han fattade henues händer med smekande och välvilligt utseende. — Se så, lilla skrymterska, sade han småleende, försök icke spela hemlighetsfull med mig. Du ser väl att jag känner till historien och öppet sagt begriper jag icke din hemlighetsfullhet mot mig för en sak som så föga förtjenar det. — Om hvilken sak handlar det då? ... — Hvilken fråga! ... Om den som fru de SaintValiez lemnat dig. — Ah! sade hon förvånad att se honom så vil underrättad. — Hon har den! tänkte han inom sig då han såg detta uttryck i hennes ansigte. Högt återtog han? — om denna bok med guldsnitt, hvilken jag trotsar dig att förstå ett ord af, ty den är skrifven på latin, och som blifvit öfverlemnad till fru de Saint-Valiez af en liten spetsarbeterska som du också känner, emedan du träffat henne hos de fattiga stackare dit du och baronessan gå på välgörenhetsbesök ... (Forts.)