Göteborgsposten – 6 november 1867, sida 2

uppgifva det de mottagit dem af Lindström. Denne som till följe häraf blef häktad nekade dock till alltsammans ända tills han igår kom inför poliskammaren. Här medgaf han att han begått stölden, men påstod att hans hustru icke visste om brouet. Han hade, berätta!e han, d. 3 Dec. gått in till e aden, och der blifvit litet drueken. Utan att tänka på något vidare gick ban in i huset n:o 40, gick upplor trappan och derpå in på vinden som stod olåst samt tog de ifrågavarande kläderna. Dessa klä ser lade ban in i en säck och förvarade dem hos en gammal bekant fån Warbergs fästning vid namn Johannes Jonsson. D. 13 Doc. infann han sig hos Jonsson, som jemte honom begaf sig till hans hem, hvarvid Jonsson bar säcken med kläderna. Under vägen råkade L. sin svärmor som skulle helsa på sin dottr. Då de kommo hem, yttrade han till hustrun, act ban köpt så mycket kläder på assistansen, att han ej visste hvar de skulle göra af dem. Det vore derföre bäst att de begäfve sig ned till Wärö, der de kunde försälja dem, under uppgift att kläderna uu vore så billiga i Göteborg, emedan mycket folk derstädes dött. Han jemte hustru och svärmor begåfvo sig derefter ned till Wärö. Under vägen sålde han en rock tll en dräng i Flabeck. Lindström upprepade att hans hustru icke det riogaste kännt till stölden. De våder af sidenklädningar, som Andreas Olaussons hustru och dotter erhallit till skänks, hade Lindström sjelf och icke hans hastru gifvit bort. IIr Meyer anmärkte, att samma afton som stöldon egde rum, mötte hans piga i trapporna, der det då redan var mörkt, en qvinna. På pigans sräga: Uvem är der? svarade den okända: Det är jag! sHvilken jag? Ar det Lotta ? sporde pigan vidare i den tro att det var en annan piga tjenande si andra våningen. Ja?, svarade den okända. Emellertid tillhågades besagde Lotta följande dag om saken, och dät befanns nu att hon ingalunda fört en så beskafftad konversation på qvälen. Det ser således ut som skulle hustru Lindström ej vara så oskyldig som hennes man försökte att göra oenne. Också var hon vid förhöret sjelf mycket sväfvande i sina uppgifter och yttrade i afseende på det tillfälle då mannen bar hem säcken, än ett än ett annet. En gång yttrade hon att hennes man hotat att slå ihjel henne, ifall hon omtalade något. — Men du såg väl de stulna sakerna åtminstone? frågade poliswästaren. — Min snälle vän! jag hade dem ej i mina händer! Herre Gud! om jag bara finge svära på att jsg är oskyldig. Och jag som så mycket förmanat honom! — Åh, förmaningar hjelpa väl ej å mycket på en som begått fjerde resan stöld. — De sade att han blott slagit ihjel en karllinvände hustru L. — Och likväl gifte du dig mel honom? — De gifte sig ju allihop lifstidsfångarne nere i Wärö. — Jo, det är vackra partier! — Mins du ej hvad pigan sade, då hon mötte dig i trapporna? — Nej, det mins jag ej ... ty jag har aldrig stalit. Hustru Kristina Jonsson, moder till hustru Inndström, tycktes äfven minst sagdt vara instruerad af Lindström, och berättade detsamma som dottern. Alla tre hado emellertid varit med om affärerna der nere i Waärö. Dessutom lära de äfven i somras ha gjort besök derstädes, likasom förut säljande kläder. De synas således, som sagdt, icke vara så oskyldiga som de påstå sig vara. Målet remitterades till rådhusrätten och Lindström aterforpassades till cellfängelset. I betraktande deraf 1t hustru Lindström har ett spådt barn att vårda tilläts hon att tillsvidare tå vistas på fi fot. — Fattighjonet Erik Arfvidsson hade härom uftonen inkommit på sitt rum i försörjningshuset och dervid klagat öfver att hans bröst, som länge varit svagt, nu vore särdeles dåligt. Han insomnade derefter, men en stund senare kom sattighjonet G. F. Gustafsson litet beskänkt hem. Han skulle stiga upp på en stol för att från en bokhylla vid Arsvidssons skog nedtaga tändstickor och tända på ljuset. Emellertid föll han, antingen tillfölje af ruset eller derföre att han snafvade ned från stolen öfver Arsvidsson, som dervid vaknade och yttrade: Kommer du nu åter full hem, ditt sv—n1 Gustafsson försökte resa sig men föll åter ned öfver bröstet på Arlvidsson. Dennyttrade dervid: ÅJag tror du förderfvar brostoet på migst Arfvidsson låg derefter och jemrade sig tills han en halftimma senare afled. Vid förhöret i om saken i poliskammaren förnekade Gustafsson att ha varit öfverlustad, likasom att mer än en gång ha fallit ned öfver Arfvidsson. Han kunde under förhöret med vittnena omöjligt förmås att tiga, hvarföre han blef utförd. Vittnenas berättelser innehöllo, hvad ofvan blifvit omvämnåt. Målet uppsköts på åtta dagar för inhemtande af hvad obdubtionsprotokollet kunde innehålla angående orsaken till Arfvidssons död,