Göteborgsposten – 6 november 1867, sida 2

dande kol, må den narren gå att multna i Tonlon och må hans följe omkxomma i någon vrå vid gränsen, hvad angär det o De halva icke velat våra välgerningar, de hafva låtit oss förlora en oskattbar tid och har råkat i en beklaglig klämma så mycket värre för dem. Låtom oss tala om oss och tala allvarsamt. Portin, Portin, min bäste vän, sade Saint-Valiez, jag står vid hvad jag alltid har sagt, ni kommer att gå mycket långt. — Jag hop raren, hvars tanke bolagsmäns. Ni säger då och påstår, min käre bankir, fortsatte baronen, att denna så länge förföljda talisman, af hvilken i dag ensamt beror vär säkerhet och vår förmögenbet, den är ... att få ge er beris derpå, sade juveleäkert gick mycket längre än hans båda — Här, hos Portin, intygade ånyo pantlånaren, — Men så hvilken plats? På hvad sätt? frågade Portin feberaktigt och under det utt blodet steg åt hans ansigte. — På hvilken plats? Det vet jag icke, men på hvad sätt, se här. Det är en barnslig enkelhet. Det nötet Tournaire, misstroende sin hustru, som klokare än han, icke begärde bättre än att för godt pris få göra sig qvitt luntan, och icke vetanae hvar han skulle gömma den, har fått det förträffliga infallet att söka en annan förvarare, mindre utsatt för slumpens lotikastning och af en rättskaffenhet lika med hans egen,