Göteborgsposten – 4 november 1867, sida 2

A. — ———————— skulle hafva gripit hvarje annan än en missdådare af denna rang och en Själ, som hunnit till lägsta trappsteget af all atheism och alla de dåliga naturdrifterna af ett förhärdadt samvete. Hans enda känsla i denna tysta och toma boning som sedan lång tid varit stängd, var ett slags frossa. — Min vackre nevö, sade han, under det ban framgick, har bestämdt gjort rätt i att icke brådska med sin återkomst. Det skulle mycket hafva generat mig ... Ser man på bara, fortsatte han skrattande, då han passerade genom cn salong som låg utanför markisens sängkammare, der äro några fruntimmerskläder qvarglömda på soffan! — Någon relik efter Faustina troligtvis, så framt icke vår falsko puritan i trots af sitt löfte till sin kära tant hållit en hemlig fest härinne med några synderskor före sin afresa till det sköna Italien! Så dum jag var som trodde honom omvänd och sörtviflad. Denna tankegång följde honom ända till sängkammaren, hvars dörr öppnades genom att endast vrida på låset. — Gif akt, sade inkräktaren, se här äro vi i det alldraheligaste, jag ser tabernaklet. Upptagen af vigten af sina efterspaningar, upprörd af den fruktan som ätfoljer ett bedrägeri, men hvarken af skrupler eller samvetsqval, gick Saint-Valiez fram till skrifbyrån, som han med girigt öga betraktade och undersökte nedifrån uppåt med tillhjelp af ett ljus utan att kasta en blick på de öfriga praktfulla möblerna, som prydde detta rum, eller egna sin uppmärksamhet åt takets upphöjningar, de präktiga gardinerna, som allt genom sin karakter, sin smak och sin historiska trohet återkallade de lysande vå