Göteborgsposten – 2 november 1867, sida 2

heterna sortfara i Kyrkostaten. De kongl. trupperna rycka derföre nu mot Rom, för att tvinga Garibaldi att afstå från sitt förehafvande. Frågan blir nu den, om han skall sätta sig till motvärn äfven mot de kongl. italienska trupperna, i hvilket fall det tragiska moment skall inträffa, som man förutsett: Garibaldis död, eller om han skall godvilligt gitva sig till fånga åt italienarne. I båda fallen skall han vara oläglig för italienska regeringen. Hans död skall bli olycksbringande och hans fångenskap skall vara en källa till törlägenheter. Italienska regeringens officiela organ tillkännagifver emellertid bestämdt, att regeringen skall återställa ordningen i påfvestaten. Äfven inom sjelfva konungariket börjar hon gå till väga med mera kraft. Alla värfningsbyråer för insurgenternas räkning äro förut stängda; nu upplösas alla komitåer, som bildats till understödjande af Garibaldis sak. Detta beslut öfverensstämmer äfven med italienska konungens proklamation. Denna proklamation är ganska bestämdt affattad och lyder sålunda: Upproriska band, exalterade och förledda af ett partis stämplingar, hafva utan min eller min regerings samtycke kränkt statens gränser. Den aktning, som hvarje borgare är skyldig lagarne och internationela fördrag, hvilka sanktionerats af parlamentet och mig, föreskrifver oss under dessa brydsamma omständigheter en oafvislig hederspligt. Europa vet, att den fana, som höjts på det till vårt gränsande området och hvarpå står skrifvet: Ned med den katolska kyrkans högsta andliga myndighet, dess hufvud, icke är min. Detta attentat sätter det gemensamma såderneslandet i stor fara och ålägger mig som en högsta pligt, att på samma gång rädda landets ära och icke med hvarandra sammanblanda tvenne alldeles olika saker. Italien måste betryggas för de faror, i hvilka det kan råka, Europa måste öfvertygas om, att Italien, troget sina förpligtelser, hvarken vill eller kan vara en fridstörare. Ett krig med vår allierade skulle vara ett broderkrig mellan tvenne armcer, hvilka stridt för samma sak. Såsom innehafvare af rättigheten att bestämma om krig eller fred, kan jag ej tillåta, att någon annan tillegnar sig denna rätt. Jag hyser derför den förtröstan, att förnuftets röst skall göra sig hörd och att de af Italiens borgare, som kränkt denna rätt, skola ofördröjligen draga sig tillbaka bakom våra truppers linier. De faror, som oordningar och obetänksamma planer kunna alstra bland oss, måste undertryckas, i det att regeringens fasta myndighet och lagarnes okränkbarhet upprätthållas. Landets ära liggeri mina händer, och det förtroende, som nationen under dess bekymmersammaste dagar satt till mig, kan icke felas mig. När lugnet återvändt i sinnena och den allmänna ordningen blifvit fullkomligt återställd, då skall min regering i öfverensssämmelse med Frankrike efter parlamentets votum bemöda sig om, att i all ärlighet finna en lösning, hvilken är gagnelig och af den art, att den gör slut på den allvarsamma och vigtiga romerska frågan. Jag bar hyst och skall städse hysa förtroende till eder klokhet, likasom j till eder konungs kärlek för detta stora sådernesland, hvilket vi genom tunga gemensamma uppoffringar slutligen åter infört bland nationernas antal och hvilket vi måste öfverlemna åt våra barn fullständigt och med ära. Franske utrikesministern de Moustiers cirkulär till Frankrikes diplomatiska agenter i utlandet bör ställas bredvid denna proklamation. Den lyder i sin fullständighet sålunda: Vi vilja icke göra oss möda med att uppräkna alla de fall, som kommo emellan och med sina följder gjorde krisen lika hotande för den heliga stolen, som farlig för Italiens sanna intressen. Det är oss tillräckligt att betrakta den från vår rätts och vår Aras ståndpunkt och att framlägga de förpligtelsor, som deraf följa för oss. Fördraget af d. 15 Sept. föranleddes och undertecknades af fri vilja af Italiens regering; bon förband sig genom detsamma att skydda de påfliga staternas gränser mot hvarje angrepp utifrån. Ingen kan ännu tvifla om, att denna förpligtesse icke hölls, och att vi skulle vara berättigaJe att åter försätta sakerna i den ställning, hvari de befunno sig, ianan vi genom Roms utrymmande ärligt och förtroendefullt utförde våra egna förpligtelser, Vår heder ålägger oss förvisso den pligten att icke misskänna, hvilka förhoppningar den katolska verlden sätter till giltigheten af ett med vår underskrift försedt aktstycke. Men vi anse det likväl vara af vigt att förklara, det vi på intet sätt vilja förnya en ockupation, hvars svårigheter vi kunna bättre bedöma, än någon snnan; vi hysa inga fientliga tankar mot Italien, vi bevara i trogen hågkomst alla de band, som förena oss med detsamma, och vi äro öfvertygade om, att ordningens och Inglighetens anda, den enda möjliga grundvalen för dess välfärd och sorhet. icke skall dröja att göra sig gällande. Såfort det påfliga området skall vara befrindt och säkerheten återställd, skola vi hafva löst vår uppgift och draga oss tillbaka; men redan nu måste vi fästa makternas uppmärksamhet på Italiens och den heliga stolens ömsesidiga ställning, emedan de äro lika väl som vi intresserade af att låta ordningens och stabilitetens grundsatser förherrska, och vi betvifla icke, att de skola begagna tillfället med den uppriktiga önskan att lösa frågor, med hvilka moraliska och religiösa intressen af den högsta karakter förena sig för ett så stort antal goda undersäter. Sådana äro, min herre, de betraktelser, som ni skall söka göra gällande och hvilka den regering, hos hvilken ni är ackredi-erad, skall, jag är öfvertygad derom, riktigt uppskatta. Mottag etc. RAA LA Moustier. Den franska regeringen synes i slutet af denna depesch vilja förorda, att den påfliga regeringen och turinerkabinettet sinsemellan böra ingå någon öfverenskommelse, Det är väl ej så alldeles utan samband härmed, som det från Rom skrifves under d. 24 Okt.: General Durando anlände i går hit på några timmar från Florens; han hade ett hemligt uppdrag från sin regering. Den franske gesandten, hr Armand, införde honom i Vaticanen, der de båda under aftonens lopp hade audiens. Durando framhöll för påfven ställningens svårigheter och de obehagligheNEN