Göteborgsposten – 31 oktober 1867, sida 2

— Icke sannt, min herre? Det är detta som jag ansträngt mig att säga honom. — Nu, min kära fru, ger jag er icke något råd. Om ni delar er mans svaghet ... om det är en samvetsfräga för er ... — Nej, min herre, nej, nej! Och jag förklarar er, att om vår olyckliga belägenhet hade fortfarit, var jag fullt och fast besluten att gå och söka hr Pommier. — Hvartill tjenar det i sådant fall; jag samtycker att åtaga mig denna affär ... Gif mig boken. — Huru ? Ni skulle vilja hafva den godheten ? — Visserligen ... jag har förtroende till er oaktadt er mans beklagliga uppförande. Jag skall besöka hr Pommier, jag skall underhandia om saken och, var lugn, min fru ... jag svarar för allt. d — O, min herre, hvilken tjenst! ... Hon gick till bädden och drog fram lådan, på hvilken pantlånaren fästade en basiliskblick. — Förutsatt att vi kunna öppna den, sade hon. Till hennes stora förvåning var hängläset icke igenlåst. Så upprörd hon in var så var Cambrai det likväl lika mycket. Hon upplyfte locket; han försökte ett ögonblick att beherrska sig men kunde icke motstå längre utan närmade sig och sänkte ögonen i dess inre. Denise plockade upp de föremål utan värde som den innehöll, kände i botten, bleknade, gräfde unyo, skakade hvarje stycke linne och papper. — Ingenting! sade hon, (Forts)